Reportage i RES

Mitt och Malin Fezehais reportage från Danakil Depression finns nu att läsa i magasinet RES #4 2013 som just kommit ut i butiker.

Headache city

Etiopien. 2013. Tesahun kör taxi i Addis Ababa. Han slänger sin blåvita gamla Toyota fram och tillbaka över Addis som en pansarvagn över ett slagfält. I åtta år har han kört runt i den stökiga staden. ”Addis is a headache city. It’s busy busy busy”, spottar han fram när vi sitter i en av stadens många trafikstockningar.

Addis Ababa är under en häftig omgörning. Och det stadens ledning just nu stirrat in sig på är vägar och kommunikation. De ska breddas, vidgas, förnyas. Och ett pendeltåg ska byggas. Bole Road, en av stadens största och mest trafikerade vägar, en huvudpulsåder, har grävts upp. Inte stegvis, inte sektionsvis, inte ena riktningen i taget. Nej, allt på en gång. Hela den långa, stora gatan är ett enda stort grustag. Och kommer vara så i år framöver (det skär i hjärtat när man besöker affärsidkare och restauranger som ligger utmed den, deras lokaler gapar tomma där de ligger invid det gigantiska lerdiket). Debre Zeit road, parallell med Bole och trafikmässigt lika viktig, byggdes om för två år sedan till en kostnad för flera miljoner birr.

Nu ska den grävas upp och göras om igen. För där ska det nya pendeltåget anläggas. Medan en myndighet beslutade om att göra om vägen för två år sedan beslutade en annan om att tåget skulle gå där. Hur ett sådant miljonslöseri kunnat tillåtas i ett så fattigt land som Etiopien är det ingen som vet. Men alla vet att trafiken blir lidande av det för alla sitter fast i den dagligen. Köerna av hundratals gamla avgasspyende åbäken flyter trögt som tjock gröt över Addis gator dag ut och dag in,  ”I think I need to go to Nasreth”, säger Tesahun.

Galenskap

Etiopien. 2012. Mekele är en dammig stad omgiven av torra höjder. Rangliga stenhus och breda gator. En naken kvinna går nedför gatan. Könshåret krullar upp sig mot naveln. Hennes kropp är undernärt slank, brösten hänger som två påsar, hon har kort hår. Hennes ögon stirrar, hon mumlar. Galenskap är så obarmhärtig. Avsaknad av vård ännu värre.

Ödlan

Etiopien. 2013. Jag tar en taxi från Kazanshis till Mekanenia. Bakom ratten sitter en ödleman. Hans hud är tjock som en krokodils. Händerna håller ett stadigt tag i ratten och den ärrade huden spänner. Han har en del hår kvar på huvudet men stora fläckar är kala och där ser man den underliga huden. Det ser ut som ett ökenlandskaps brända jord. ”Jag flyttade till Addis Ababa för att det är svalare här än i Awassa. Jag flyr solen. Jag tål den inte. Awassa var för varmt. Jag måste täcka mig, har alltid keps och smörjer in mig med dyr solkräm. Jag är en solallergiker fast i Afrika”, säger han.

Döda hundar

Etiopien. 2012. På natten är det kallt. Jag ligger på en tunn madrass i ett stort rum utan filt och fryser och tittar upp i taket och försöker sova och hör hundarna yla – de smutsiga, toviga, magra hundarna som man sen ser ligga döda och stinkande vid vägkanten.

Svälten kom efter tvångsförflyttning

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 februari 2012).

Etiopiska staten flyttar 1,5 miljoner invånare till nybyggda byar. Vittnen berättar om våld och hot – och om svält och misär när de väl kommit fram.

– Vi vill att världen ska veta att regeringen tog anuakfolket hit för att dö. De gav oss ingen mat och vårt land gav de bort till utlänningarna så att vi inte ens kan flytta tillbaka. Allt land omkring oss är bortskänkt, vi kommer att dö här.

Världens ensammaste politiker

Publicerad i Ordfront Magasin nr 2, 2011.

Etiopiens parlament har 547 platser. Av dessa har oppositionen en. Girma Seifo Maru heter mannen som sitter på den ensamma stolen.

Den 23 maj 2010 gick det etiopiska folket till val. Det styrande partiet The Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front (EPRDF), som haft makten sedan 1991, fick 99,6 procent av rösterna. Att valet var riggat råder liten tvekan om. Röster ropande fusk höjdes men händelserna kring valet 2005, då runt 200 människor dödades under demonstrationer mot just valresultatet, låg färska i de flestas minne. Protesterna tystnade. Oppositionspartiet Unity for democracy and justice (UDJ) fick en parlamentsplats. Girma Seifo Maru placerades på stolen.

–      Första dagen, när regeringen bildades? Den var bara tråkig. Tråkig! Jag visste redan allt som skulle hända. Vem som skulle få vilken post och, så klart, det mest givna valet av alla: att Meles Zenawi återigen skulle bli premiärminister. Etiopisk politik är så förutsägbar, säger han.

Det är nyårsdagen 2011. I Europa första dagen på det nya året, i Etiopiens huvudstad Addis Abeba ännu en söndag år 2003. Här följer man den koptiska kalendern. Jag möter Girma Seifo Maru i en skinande lobby i ett av stadens många nybyggda hotell. Han är kort och, liksom de flesta etiopiska politiker, kraftigt byggd. Han berättar att bara genom att inte vara medlem i regeringspartiet EPRDF förvandlas man till en påse sopor ingen vill ta. Att få jobb, särskilt statliga, är näst intill omöjligt, att ha att göra med myndigheter en plåga.

Att vara aktiv oppositionell är värre. En journalist som arbetar för tidningen Fortune berättar för mig att han under en konferens fotats tillsammans med några oppositionspolitiker. Efteråt kom en man fram och viskade i hans öra: ”Du vill inte beblanda dig med de människorna. Vi har ögonen på dig.” En ung lärare jag träffar på en buss berättar hur han under valkampanjen förra året blev misshandlad av poliser när han delade ut flygblad för oppositionens räkning.

– Företag som samarbetar med folk ur oppositionen får plötsligt jättehöga skattekrav. Eller hyran på deras lokaler stiger. Regeringen här kan ta vad de vill, när de vill, säger Girma Seifu Maru.

Själv arbetar han med företagsutveckling. Som konsult, han har egen firma.

– Min enda chans är NGO:s (Non Governmental Organisations), de är de enda som vågar ta risken att beblanda sig med en oppositionspolitiker.

– Du måste förstå att allt i Etiopien styrs av partiet. Deras osynliga händer finns överallt. Och dessa osynliga händer gör allt de kan för att försvåra livet för alla i opposition, säger Girma Seifu Maru.

Det finns även synligare maktåtgärder. Efter våldet och upploppen 2005 dömdes en rad ledande oppositionspolitiker till livstids fängelse. Efter att ha ”erkänt” att de manat fram våldet benådades de. Men efter ett besök och uttalande i Sverige 2008, dömdes UDJ:s före detta partiledare Birtukan Mideksa åter igen till livstids fängelse. Två år senare benådades hon en andra gång. I februari i år meddelade hon att hon slutar med politiken.

Girma Seifu Maru har varit politiker i tio år. Han har inga planer på att ge upp. Han går till mötena i parlamentet. Lyssnar. Ibland kommenterar han ärenden. Mest för att. Något inflytande har han så klart inte.

– Situationen ser hopplös ut men jag har hopp. Mycket måste ändras, faktum är att allt måste ändras, hela systemet måste vändas upp och ner. Har vi tålamod kan det ske. Det kommer att ske.

En sista fråga. Umgås du med de andra 546 parlamentsledamöterna?

– Faktum är att min stol är väldigt nära dörren. Jag slinker ut så fort mötena är över.

Reportage: Fattiga drivs bort när staden växer

 

 

 

 

 

 

 

”I stadsdelen Kirkos ligger bostadsområdet Sheraton Area där grusstigar vindlar mellan spruckna jordhus och sneda skjul. Här och var gapar hål efter affärer. Staten börjar med att riva butikerna, för vem vill bo i ett område utan mat?”

Så börjar mitt reportage om bostadskrisen i Addis Abeba, Etiopien där gigantiska områden rivs för att utvecklas. De vars bostäder rivs får ersättningshus. Men enbart om de har ägarbevis till sin bostad. I en stad där över hälften av bostäderna är ”papperslösa” är katastrofen ett faktum.

Läs mitt reportage från Addis Abeba, Etiopien här.

Här kan du se tillhörande bildspel.

Reportage: Etiopiens bussar

Publicerat i Vagabond 2011.

Gräsligt dekorerade plågoandar, skraltiga skrothögar, avgasspyende må-illa-fabriker. Etiopiens bussar är förfärliga. Och beroendeframkallande.

Det börjar med att man blir föremål för en kamp. Kampen om kunden. Unga killar i bussbolagens tjänst stryker likt hungriga hyenor omkring på stationerna i jakt på eventuella resenärer. När de väl ser dig hugger de direkt. De skriker och gestikulerar. De drar i dina kläder, rycker i ditt bagage. Allt för att du ska välja deras buss: Etiopiens bästa, snabbaste och bekvämaste buss.

Väl ombord börjar väntan. Väntan på att bussen ska fyllas. För ingen buss går med tomma säten. Nu börjar du istället heja på de unga pojkarna du nyss besvor. ”Ta honom! Där borta! Kom igen! Fyll bussen någon gång.”

Motorns tomgångsmorrande övergår plötsligt i ett vrål, ur avgasröret yr ett svart moln och med ett ryck startar färden. Allt som oftast har du en lång resa framför dig. Till och med sträckor som kinesiska, statliga pengar (”our chinese brothers” som de asiatiska vägbyggarna kallas i folkmun) har välsignat med en asfaltsväg kräver tid. Som Addis Abeba – Jimma, 30 mil, sju timmar. Eller Addis ­– Harar, 50 mil, tio timmar. Etiopien är ett land täckt av berg. Det ger otroliga färder på svindlande vägar men tar ut sin rätt när det kommer till tid. Än värre är sträckorna dit kineserna inte hunnit än. Till exempel Shashamene – Arba Minch.

Där skumpar och studsar man fram. Vägens hål är djupa som badkar. Då och då kastas man upp från sin stol, bråkdelen av en sekund är man luftburen, för att sedan brutalt braka ned på sitt säte med en smäll. Man känner ryggraden tryckas ihop, revbenen knakar och i flera kilometer värker ens inre organ.

Det är i de ögonblicken man är som närmast Etiopiern. Annars är ofta något i vägen: språkbarriärer, kulturell oförståelse eller, väldigt ofta, klyftan mellan fattig och rik. Men inför bussarnas brutala skumpande är vi alla lika.

I söder: Plötsligt, mitt i ingenstans, bromsar bussen in med ett skrik.

Katpaus.

Mot bussen kommer ett grönt hav av palmbladsknyten springande. Däri ligger buntar med kat. Den centralstimulerande växtdrogen – som ibland kallas växtvärldens amfetamin – är lika vanlig i Etiopien som morgonkaffet i Sverige. Nu trycks stora buntar av kvistarna in genom bussens fönster. Säljarnas filosofi: ju mer kat jag pressar in, desto fler sedlar kommer ut.

Sedan börjar tuggandet. Kat är en långsam drog som kräver tålamod. Bussen förvandlas till en boskapsvagn full av idisslande kossor. Kinderna bullar upp som på hamstrar och sakta färgas de tuggande käftarna gröna av de smaskiga bladen.

I norr: Bussen stannar inte här. Norr är torrt och hett, här växer ingenting. Dessutom är folk i norr väldigt religiösa. Droger är tabu.

Inne i bussen är jag nästan alltid ensam vit. Men än mer sticker jag ut på grund av boken i mina händer. Etiopiern läser inte ombord, han löser inga korsord. Etiopiern försöker inte fördriva tiden, han blir ett med den. Han sitter still och tittar tomt framför sig. Timme efter timme, mil efter mil.

Ibland smäller det till och en buss går sönder. Passagerarna lämnar genast sina platser och går ut. Inte en suck hörs, inte en besviken min syns. Efter ett tag, ibland minuter, ofta timmar, är bussen lagad och den väntande skaran återgår till sina platser, lika lugnt och oberört som de lämnade dem.

Till slut når bussen sitt mål. Den dammar in på någon grusplan och man förundras över att det gamla skrället faktiskt klarade det. Själv ramlar man ur bussen stel som en gammal farbror. Och man inser att för varje gupp som får ens inälvor att kvida, för varje liter yrande damm man drar ned i sina lungor (alltid är det något fönster som inte går att stänga), för varje ny buss man lämnar bakom sig, parkerad på någon smutsig etiopisk busstation, desto mer längtar man till nästa gång det är dags att traska in bland hyenorna, känna de slita i ens baggage och sen borda ännu ett åbäke.

 

Vackraste sträckorna att åka buss i Etiopien:

1. Debark – Axum. Från den bland de massiva Simien Mountains slingriga grusvägen (anlagd av Italienarna under ockupationen på 30-talet) bjuds man på otroliga utsikter. På en sten längs med vägen står det inristat av italienarna: ”Under de fem år det tog att bygga den här vägen bjöd bergen oss lika mycket motstånd som de stridande etiopierna.”
2. Addis Abeba – Bahirdar. Kinesiskbyggd asfaltsväg ger en skön färd över grönskande berg och breda floder.
3. Shashamene – Arba Minch. Över vida savanner och genom frodig djungel. Höjdpunkten är bananbyn Areka. Området här omkring förser i stort sett hela landet med bananer. Alla i byn säljer och alla i bussen köper. För några tiotal öre får man ett kilo bananer. Genom bussens rutor seglar påse efter påse av det gula guldet.

Springa eller gå?

För några veckor sedan hölls ett stort jippo på Sheraton Hotell i Addis Abeba. Inget ovanligt med det, där hålls massor med jippon, hela tiden. Regeringen presenterar nya projekt och positiva siffror (vanligtvis rörande jordbruk – Etiopiens regering älskar jordbruk och framför allt att visa upp siffror som pekar på dess utveckling), företag ordnar middagar och FN håller konferenser.

Den 16 december var det företaget Diageos tur. De var där för att presentera ett nytt namn i sin globala reklamkampanj för sin storsäljare, spriten Johnny Walker. Den etiopiske löparen Haile Gebreselassie anslöt sig till skaran som sedan tidigare består av bland andra Richard Branson, Robert Carlyle och Lewis Hamilton.

Många etiopier jublar detta: Landets son på gigantiska reklamskyltar världen över! Kan det bli bättre? Han gör reklam för vårt land, vårt folk, vår kultur! Se vad fin han är på bilderna, se så framgångsrika även vi etiopier kan vara!

Nej, inte alls, säger skeptikerna, han gör inte alls reklam för Etiopien, dess folk och kultur utan för sprit, alkohol, djävulen på flaska! Det är skandal. Vår främste atlets ansikte förknippat med alla fromma själars fiende, alla olyckliga ateisters förförare, vår tids största vilseledare: Spriten.

Det viktiga är inte drycken, utan budskapet i kampanjen, svarar jublarna. Och vad säger budskapet? På reklamaffischerna står det skrivet:

”He used to run to school. Now he runs for gold. How far can you go? Keep Walking.”

Att han bara springer efter guld är just vår poäng, säger kritikerna (Guldet i det här fallet är 100,000 dollar). Inget fel med att få betalt, menar supportrarna, han är en affärsman, han gör som han vill, och pengarna kommer gynna vårt land.

Själv säger Haile Gebreselassie till den Etiopiska tidningen Fortune:

– Jag gillar verkligen budskapet ”Keep Walking”.

Fortsätt gå. Det gör mig förundrad. Var det inte just att Haile INTE gick som satte hans namn på världskartan?

Djävulen & minibussen

Tiden i Jimma var över, det var dags att dra vidare. Planerna på att åka till Bonga var dumpade och istället skulle vi tillbaka till Addis Abeba. Från en förlegad bakgård hoppade vi in i en minibuss av märket Toyota (fantastic vehicle). Det var här vi träffade honom. Djävulen.

Klockan är sju på morgonen. På bakgården står några rangliga plastmöbler. Kring skjutdörren på en minibuss skockas ett tiotal människor i en trattliknande formation. De pressar sig in i bilen. Vi inser snart att vi inte kommer få plats. En timme senare dyker en ny buss upp. Vi får de två framsätena och kliver in.

Bakom ratten, i förarsätet bredvid oss, sitter, inte en man, men en råtta. En stor, strävhårig råtta i röd t-shirt. Inte den feta typen, utan den elaka, smala, beniga typen. Med små lysande springor till ögon, gulmatta, halvtrasiga dolkar till tänder spretande i hans käft, en hoppande blötglansig nos och långa vassa morrhår. Tassarna med långa spruckna klor fingrar på ratten, de far fram och tillbaka, de långa klorna rispar mot det svarta av solen värmda gummit. Huvudet knycker fram och tillbaka. Det är tydligt att råttan vill iväg, råttans ben knycker av iver, trampar på gasan, släpper upp den, trampar på gasen, släpper upp den. Då och då väser den åt de andra passagerarna eller någon av alla de unga killar som står och hänger utanför bussen inte med ilska, inte med vrede, nej den väser illmarigt , ord drypande av förakt och illvilja.

Till slut vräks den rostiga järngrinden som skiljer innergården från den morgontrötta gatan där utanför upp med ett gällt gnissel och råttan knycker med nacken och trycker på gasen. Minibussen väller iväg och ut genom grinden, studsar ned för trottoarkanten och brakar ut på vägen mer som en flodvåg ur en brusten damm än en buss i allmänhetens tjänst. En moped svänger skrämt undan och en taxibil bromsar häftigt in. Ur råttans torra strupe kommer ett ruttet, pipande skratt och han rattar bussen hänsynslöst vidare. Den otäcka varelsen har förvandlat bussen till ett vidrigt verktyg, ett vapen, en rullande plågoande redo att förpesta den Etiopiska trafiken.

Råttans hela varelse skiner av den njutning som bara makt i en galnings händer kan ge. Med bussen under sin kontroll är den galna gnagaren inte längre ingenting, inte längre en bland alla andra, nu är han en fara, något man aktar sig för och hans tassar kramar ratten hårt, som så många kejsare kramat sina spiror, som så många kungar kramat sin krona, medan hans smala ögon kisar ut över vägen.

Väl ute ur Jimma, på den stora vägen, trycker han upp fordonet i än högre hastigheter. Toyotan jämrar sig under hans tyranniska fots hårda tryck och bilen rusar fram på vägarna. Den kränger hit och dit. Kurvorna tar han så snävt han kan, kastar bilen genom dem, alltid över i mötande fil om det är en vänstersväng, alltid ut på väggrenen om det är åt höger. Människorna som går där slänger sig ut i diket för att undvika att krossas av den skenande besten, deras förskräckta ansiktsuttryck kommer lika mycket från att nästan ha dödats av en vit minibuss som att se den köras av en sadistisk råtta skrattande åt deras sårbarhet.

På en raksträcka springer en stor vacker babian över vägen. Det glänser i pälsen och på babianens mage klamrar sig en liten unge fast. Råttan trycker gasen i botten. Babianen springer allt vad den har. Toyotan rusar framåt och Råttan utstöter ett tjutande läte av upphetsning samtidigt som han hastigt slänger sin bil, sitt vapen, sin makt åt sidan av vägen, inte för att undvika livet som korsar asfalten utan för att ta det. Passagerarna fumlar till inne i bussen av den hastiga rörelsen och bussens framlykta sveper babianens svans. Jag andas ut. Babianen klarade sig. Råttan fräser till så att hans stinkande saliv yr över framrutan och jag inser att han inte alls är en råtta – han är en liten djävul, ett litet monster. Han är spåren av en man i skepnaden av en råtta med ett inre som är ondska och någon har släppt lös honom i vår värld. Och på något sätt har han kommit över en minibuss. Som vi satt oss i. Högst olämpligt.

Stereon har han på högsta volym, det dånar och brakar ur de spräckta högtalarna, ibland dansar han lite, ofta pillar han på stereon i långa stunder utan att hålla ögonen på vägen. Bilen kränger hit och dit. För länge sedan insåg jag att vi mycket väl kan dö denna dag, i denna stund inser jag att råttan kommer dö i trafiken en dag. Kanske inte idag, men en dag. Inte så sorgligt i sig men antagligen kommer fler dö med honom.

Plötsligt tar odjuret fram ett foto. Från det tittar en flicka rakt in i kameran. Hon har ett långt afro och en blommig klänning och sitter framför ett turkosgrönt hus på en liten pall. Han tittar på fotot i långa stunder. Bilen svävar mellan vägkanterna. Så lämnar vi de torra vidderna och kör in i en liten stad. Råttan svänger nästan på en liten pojke utanför en bod där det säljs frukt och bromsar sedan in tvärt, mitt i staden. Framför ett turkosgrönt hus. På en liten pall utanför huset sitter en kvinna med ett stort afro och en blommig klänning. Råttan, djävulen eller vad man ska kalla honom kilar ur bilen och smiter in i huset. Kvinnan går in. Tio minuter senare kommer de ut, han sticker en sedel i hennes hand, rättar till sina byxor och hoppar in i sin buss och kör iväg med en rivstart. Hon är prostituerad och han är ond även på land. Men nu seglar han vidare i sitt skepp på fyra hjul, utan att så mycket som kasta en blick bakåt. Vilket visserligen inte hade gjort någon skillnad, inte för flickan på pallen i alla fall. Hon stirrar lika tomt rakt fram som hon gjorde när vi kom, lika tomt ut i luften som hon gör på kortet i djävulsråttans ficka. Lika tomt som jag stirrar ut på vägen vars mil djävulens minibuss tuggar.

Kyrkan

Så jag gick till kyrkan.

Söndag morgon. Solen sken, trafiken kvittrade. På en gräsmatta (ser man inte var dag i Addis!) låg en stor kyrka och jag gick in. Den var fylld med folk och en stor kör sjöng gospel. Alla klappade händerna och ropade halleluja. Jag satte mig ned. Sången fortsatte, jag lyssnade och efter tag fick jag tårar i ögonen (jag tänkte på sorgliga saker). Plötsligt kom en man upp vid min sida och i min hand tryckte han en svart liten sak med ett par hörlurar till.

– Translation, sa han.

Nu hade den stora kören bytts ut mot en mindre kör. De sjöng stillsammare och folket satt ned i kyrkbänkarna och lyssnade utan att klappa händer. Jag tryckte på on på den svarta grejen och satte in en hörlur i örat. En torr kvinnoröst som inte lät annat än uttråkad sprakade i mitt öra:

– The mercyful hands of the lord. Oh, have faith in the great gospel…

Och så fortsatte det. Efter ett tag stängde jag av, var roligare att bara höra musiken. Men snart fick jag bråttom att slå på den igen. En präst, eller pastor, eller någonting hade nu sprungit upp på scen till de säkert över tusen besökarnas applåder. Nu pratade han till oss. Den uttråkade kvinnan översatte:

– The allmighty saviour… bla bla… the ever forgiving… bla bla

Det malde på i samma stil som sången. Men jag hade tålamod och plötsligt sade hon något helt annan:

– Är det någon som är här för första gången idag? Etiopier eller utlänning? Är någon i vår församling för första gången? Vi vill att du ställer dig upp! Känn dig välkommen! Ställ er upp! (Utropstecknen är bara där för att illustrera hur pastorn/prästen/någonting ropade orden från scenen, tro inte att kvinnans röst var någonting annat än släpig)

Jag tvekade lite. Hade jag hört rätt? Kvinnan bredvid mig petade på mig.

– De vill att du ska ställa dig upp, sade hon och tittade med skeptisk blick på den svarta lådan i min hand och den rödlysande powerlampan.

Okej. Jag reste mig upp och såg samtidigt till min lättnad hur en handfull andra människor gjorde det med. Bland annat en kort man med en smutsig röd jacka med en lång reva i ryggen. Nu började folk applådera och snart dånade hela kyrkan av folkets uppskattning. Jag kände mig  som en ulv i fårakläder som smitit in bland dessa rena, troende, förlåtna själar och nu stod där med mitt svarta av synder fulla sinne och mottog det intet ont anande folkets hyllningar.

Så började prästen predika. Kvinnans översättning malde i mitt huvud som en knastrande kvarn och vad som sades gick förlorat i ett brus någonstans mitt mellan den slipsklädda predikarens exalterade stämma framme på scen och den fnösktorra kvinnoröstens smulande i hörluren i mitt öra. Mina ögonlock blev allt tyngre, en dimma lade sig kring mitt huvud och jag somnade I herrens hus. Men väcktes snart av kvinnan bredvid mig. Ett hårt pet på låret och hon frågade:

–      Fungerar översättningsapparet?

Ett halvtappert försök att dölja att hon hade märkt att jag hade somnat och att petet inte var gjort i irritation utan av omtanke. Men jag visste att hon visste. Snart kom jag på andra tankar dock för nu visade plötsligt kristendomen sitt riktigt fula ansikte.

–      Det finns synder så fula att jag knappt vill tala om dem, väste pastorn på scenen. Synder så mörka att jag knappt vill ta dem i mun, upprepade han nu med lite starkare stämma. Men de måste talas om, de måste fördömmas. Jag vet, fortsatte han, att vissa här inne begår homosexuella akter. Jag vet att vissa här inne planerar det nu i denna stund. Jag att vet att vissa här inne i eftermiddag har bestämt möte av denna karaktär. Det måste stoppas. Detta vansinne måste stoppas.

Han sparade inte på krutet och mina tankar gick till de i lokalen som verkligen var homosexuella. Stackare, tänkte jag. Om både honom och dem.

Sen avslutade han och en ny präst hoppade upp på scen. En präst i grå, blänkande kostym. Han började tala. Allt högre. Han eldade massorna skulle man lugnt kunna säga. Folk skrek halleluja. Folk skrek lelelelelele. Ni vet, som araberna gör. Förresten är också det ett halleluja har jag nyss lärt mig. Skriket kommer från judendomen och från att man upprepar ordet halleluja, som betyder praise jesus eller ngt sådant, fast supersnabbt så att det blir lelelelelele (med ljus röst). Sedan har det spridit sig till islam och araberna. Samt kristna i Etiopien. Kristendomen i Etiopien har många drag av judendomen. Mer om det en annan gång och tillbaka till mässan. Så folket blev mer och mer uppeldat. Vissa rörde sig allt mer ihärdigt. Shiiit, tänkte jag, de faller i trans.

Plötsligt började någon troende stackare att skrika. En annan skakade som besatt. Betonggolvet under våra fötter prickades av fallande tårar. Folk grät omkring mig. Stämningen piskades upp allt mer och jag blev allt stelare. När pastorn skrek ”Ta varandras händer!” stängde jag av min translator och knöt mina händer i ett hårt grepp på min mage. Kände inte för att hålla hand. Till höger om mig rasade en kvinna skakande och skrikande raklång baklänges över några stolar som brakade omkull med henne. Människorna omkring henne försökte fånga henne. En bit till vänster började en annan skaka allt kraftigare. Längst fram stog en och hoppade upp och ner. Vad händer, tänkte jag och slog på min translator igen.

– The spirit is coming!!, skrek pastorn.

Herregud, tänkte jag. Fast på ett icke religiöst sätt.

–      Det finns en kvinna här inne, sa pastorn, en kvinna som har djävulen inuti sig. Hon plågas av denna djävul. Hon bär mörkret inom sig. Kom fram. Kom till mig. Kom hit så ska jag bota dig.

Ur den exalterade (minst sagt) massan stegade en kvinna fram. Folket skrek kring henne, de ryckte sitt hår (åtminstonde någon), de sträckte sina armar i luften (i alla fall ett tjugotal, de grät stora tårar (minst 80 %). Kvinnan (var hon en medbrottsling till pastorn? En kollega som fick en flaska whiskey efter mässan som tack för hjälpen?) kom fram till pastorn/prästen/någonting och han började fördriva hennes demoner. Han puttade på hennes huvud, skakade henne, kastade sina besvärjelser över henne i en scen som hade platsat i vinjetten till True Blood. Sen sade han att hon var frisk och hon lämnade lokalen bakvägen (antagligen för att plocka upp sin flaska whiskey).

Flera andra följde. Mest kvinnor. Någon som hade fått någon sorts diagnos av en läkare friskförklarades efter att hon räckt upp handen, en annan bars ut eftersom hon också hade demoner, liksom en tredje. Så var det en mans tur. Men han behövde inte komma fram.. Pastorn/prästen/någonting förklarade bara för alla att han hade fått problem med att kissa som straff eftersom han hade åkt ut på landet och varit otrogen men nu förlät gud honom och han skulle snart bli frisk.

Sen ropade alla halleluja och det var slut (nästan! Först måste så klart kollekten åka sitt varv – jag såg inte en själ som inte lämnade något). Jag lämnade lokalen helt slut och med insikten att spektaklet så klart gav människorna något men utan att komma ett steg närmare att förstå dels vad men kanske främst utan att förstå det tomrum som måste finnas för att behöva fyllas.

Idag gick jag runt lite i kvarteret och fixade några små ärenden. Framkallade foton (i en liten trähydda utmed en dammig väg), köpte några dvd-filmer (för tio kr styck av en smutsig hustler på en annan dammig gata), kollade efter skor (de ligger uppstaplade i stora högar i små skjul), besökte en skräddare (satt bredvid vägen, ja den var dammig, med en uråldrig singer under en presenning bredvid en stor hög med kläder – av vilka alla skulle lagas – recyckling är big business här) och åt lunch med en fåraherde (han berättade om hur man prickar rävar med stenslunga och att han avskyr staden för att den fyller hans huvud med onödig information).

Det är sannerligen intressant att bara ordna vardagsbestyren i Addis och man upphör aldrig av att förvånas över hur mycket som är möjligt att ordna, hitta, fixa. Alla verksamheter ovan beskrivna hittade jag på en yta inte större än en basketplan och än mer anmärkningsvärt, på en yta som jag passerat dagligen i flera veckor utan att ens tänka på att där egentligen förekom någon vidare kommers. Men så är det, överallt driver människor handel och tillhandahåller service, i extremt liten skala, med små, smutsiga sedlar som byter händer hundratals gånger per dag, med de enklaste hjälpmedel, de fattigaste verktyg, men alltid med resultat. Underligt.

Etiopisk publicist: Yohannes Gebregeorgis

Den afrikanska litteraturen har det inte lätt. För det första kan man fråga sig hur många underbara böcker som aldrig skrivs, hur många genier som aldrig hittar fram, hur många författarhjärnor som aldrig ens vet om att de är författarhjärnor än mindre blommar ut på grund av att de aldrig når fram till en skolbänk eller väl där snart rycks ur den och sätts på en gata med en bunt tuggummin att sälja, i en backe med en hög ved att bära eller i ett gathörn med ett par skor att putsa?

Av den lilla grupp som väl hittar fram inte bara till pennan, pappret, eller datorn, tangenterna utan även till lusten och kärleken är det sedan i sin tur ytterst få som når fram till en förläggare. För precis liksom skribenterna är även de få. För precis liksom författarna sitter många förläggare med tuggummipaket till salu, vedhögar att bära och skor att putsa istället för med böcker att skapa. De få som i alla fall lyckas nå fram till en av de också få förläggarna ställs sedan inför nästa problem i ledet. Vem ska läsa boken? Och var ska den säljas? För i ett land där författarna säljer tuggummin, förläggarna bär ved och läsarna putsar skor, vem vill där sälja en bok? Nåja, några författare finns, några förläggare existerar, några bokhandlar står att finna och en hel del läsare är sugna på en ny bok. Men många är de helt enkelt bara inte. Och det innebär problem.

Yohannes Gebregeorgis är barnboksförfattare, publicist och förläggare. Samt i USA utbildad bibliotekarie (plus en bonusexamen: en bachelor i Kommunikation och journalistik). Herr Gebrebeorgis är även nyss hemkommen från Göteborg och bokmässan, i år med tema Afrika. Visste du att bokmässan i år kritiserades för sitt val av tema, frågar jag, där jag möter honom i södra Addis Abeba, på en solbadande altan utmed en dammig väg intill hans trånga kontor.

– Varför då?, svarar han.

För att varje år har man som tema haft ett land. Frankrike, Tyskland, Storbritannien, förklarar jag. Men nu i år valde man Afrika, en hel kontinent. En vanlig kritik i Europa är att man klumpar…

– Jag tycker det var ett utmärkt val, avbryter Yohannes Gebregeorgis.

Innan jag flög till Addis Abeba mailade jag den amerikansk-etiopiska författarinnan Maaza Mengiste (som nyss släppt den mycket läsvärda Under lejonets blick). Jag frågade henne om hon kunde rekommendera en Etiopisk författare för mig att träffa i Etiopien. Så fick jag Yohannes Gebregeorgis mail.

I mailet skrev Maaza Mengiste ” Yohannes Gebregeorgis is the founder of Ethiopia Reads (www.ethiopiareads.org) and was chosen last year as CNN’s Man of the Year for his dedication to providing books for children in the poorest regions of Ethiopia. He also writes children’s books in the native tongues of the children. His work is inspiration and the impact is tremendous.”

Mycket riktigt har han åstadkommit mycket. Projektet Ethiopia reads har startat 45 skolbibliotek, ett stort offentligt bibliotek I Addis och ett annat i Awasa.  Böcker har blivit tillgängliga för tusentals barn. Som till exempel den bok om en vita åsna och en hyena som jag läser medan jag väntar på en försenad Yohannes Gebregeorgis (boken slutat med att hyenan äter upp den vita åsnan). När han väl kommer säger han:

– Visst åstadkom vi en del men fortfarande har 99,9 procent av Etiopiens skolor inget bibliotek.

Ethiopia reads räknas ändå som en succé. Tyvärr en succé som tar sina sista andetag medan dessa ord skrivs. Ledningen, som sitter i USA, har under de senaste åren tampats om hur projektet ska skötas. Under 2009 blev grälen värre och under början av 2010 ledde de till kaos. Medan ledningen var upptagna med sina inre strider föll fokuset på finansiering av verksamheterna bort. Snart stod man utan pengar. Det jättebibliotek man öppnat i Addis Abeba slog igen i mars. Om någon månad stänger biblioteket i Awasa. All personal har sagts upp. Även de på kontoret i Addis. Ett 8 år gammalt projekt går i graven.

Men Yohannes Gebregeorgis, kapten på skutan Ethiopia reads, sjunker inte med sitt skepp. Han har redan sjösatt ett nytt. I staden Mekele har han öppnat ännu ett bibliotek.

– Men den här gången gör vi det på ett annat sätt. Vi hyr inga lokaler. Jag ska aldrig mer hyra! I det här landet gör hyresvärdarna som de vill. I morse kom faktiskt min hyresvärd där jag har kontor och sade ”Från och med imorgon är hyran 2000 birr mer per månad.” Det är en 30 procentig ökning. Nej, biblioteksbyggnaden i Mekele har vi tilldelats av stadsledningen. De har förstått värdet av bibliotek för våra barn och vår framtid!

Tillbaka till bokmässan. Och Tema Afrika.

– Hur skulle de annars göra? Låt säga att de hade valt Etiopien. Vad skulle de ha pratat om? Vilka författare skulle vara där? De skulle inte ha hittat någon!

Nej, valet var perfekt. Nu samlades massor med afrikanska författare och fick visa sina verk för en internationell publik (och visst, det var bra) men framför allt för varandra. Vilket ledde till insikten att de inte kände till varandra och till slutsatsen att det måste de göra något åt. Nu håller ett internationellt nätverk för afrikanska författare och förläggare på att byggas som ska underlätta samarbeten, publiceringar och översättningar över de afrikanska gränserna. Och även andra gränser. Kanske kan till och med redan nämnda Maaza Mengiste, utan tvekan årets etiopiska författare, snart även bli tillgänglig för de etiopiska läsarna – något hon inte är idag. Och kanske kommer ännu en unge att byta skoborsten mot pennan.

Eden

Jag väntar. Solen är het och det strålar från asfalten. Jag sparkar till en sten, balanserar på en annan. Trafiken susar förbi bakom mig och skoputsaren framför mig kämpar med ett par smutsiga sneakers. Han ler och försöker få mig att putsa mina skor hos honom. Jag skakar på huvudet. Så kommer en kvinna gående mot mig. Det är Eden.

Eden är journalist. Hon arbetar för Addis Fortune, en av Addis Abebas engelskspråkiga veckotidningar. Hon skriver långa artiklar. Bra artiklar. Jag trodde hon skulle vara äldre än vad hon är. Kanske för att tonen är så säker, språket så övertygande i det hon skriver. Men nu när vi ses visar hon sig vara en ung kvinna, försiktig i sättet, artig, precis som många etiopier är. Från början trodde jag inte bara att hon skulle vara äldre utan även man. Kanske för att hon skriver om byggbranschen, kanske för att hon ofta har förstasidan, utan tvivel för att mitt genustänk behövde sig en uppdatering. Att hon är kvinna kom dock snart fram. I ett sms skrev jag ”Thank you, Sir” var på hon svarade ”am woman”.

Eden är 23 år gammal. Hon har studerat juridik. Av en slump sökte hon jobbet på tidningen. Trodde inte hon skulle få det. Nu sitter hon där. 8 månader har gått. ”It’s a house record”, säger hon. Ingen annan kvinna har orkat jobba kvar så länge. ”Vi arbetar sex dagar i veckan. Varje vecka måste man hitta på fem egna, unika uppslag som man sen ska skriva fem artiklar av. Alla artiklar måste ha riktiga källor, inga anonyma och måste bekräftas och kommenteras från officiellt håll (inte det lättaste i en allt annat än öppen stat). Jag jobbar hela tiden. Flera nätter i veckan sover jag på kontoret. Min familj träffar jag knappt längre.”

Eden tjänar 3000 birr per månad. 1200 kronor. Det är en bra lön. De som jobbar på den statliga tidningen The Ethiopian Herald tjänar mindre än hälften så mycket. Ledningen vill att hon ska ta på sig en redaktörsroll nu. ”Jag har inte tackat ja än. Det skulle innebära att jag tjänar dubbelt så mycket, men stressen kommer bli ännu värre.” Plötsligt lägger jag märke till hur mörk hon är under ögonen, hur ögonlocken slokar, hur sakta hon rör sig. Är du trött, frågar jag. ”Alltid”, svarar hon.

Lokaltrafik

De är gamla, blå- och vitmålade och av märket fiat eller lada. Motorerna skakar, brummar, nästan vrålar som i smärta när de rusas av de brutala förarna och bromsarna tjuter ikapp när det är deras tur. Addis Abebas taxibilar. Överallt, cirkulerar de, som hungriga hyenor, sökande efter kunder. Chaufförerna är snabba på tutan om de ser en vit man. Och ännu snabbare på bromsen om de ser en vinkande hand. Bromsarna är ofta inte så snabba dock.

Jag själv lärde mig köra bil i en lång, åldrig, mintgrönmetallicfärgad Volvo 245. Ratten var stor som ett kvarnhjul och när man manövrerade det stora vidundret kände man sig som en styrman snurrande på rodret på ett gammalt skepp. Kopplingen knirrade mysigt när man trampade ned den, lite som en spinnande katt. Och så bromsen. Bromsen var en långsam historia. Ville man stanna fick man med hela sin kraft pressa den mot botten. Musklerna spändes, genast blev man varm, svetten bröt fram i pannan, och sakta, sakta bromsade den mintgröna Volvon in. När jag sedan skulle köra upp var det i en splitterny Golf. Bara man nuddade vid bromsen pulserade det i hela benet och bilen tvärstannade med ett skrik. Nu är jag van vid nyare bilar och deras känsliga bromsar, men att färdas i de blå-vita taxibilarna här får mig att minnas den gamla 245:an.

Än om taxichaufförerna gärna vill stanna för att plocka upp någon så undviker de i alla andra situationer att bromsa. De tutar eller svänger hellre än att bromsa. För de vet att när de trampar ned den tröga bromspedalen i botten händer först ingenting. Bilen fortsätter som innan. Efter ett tag märker man hur det kittlar till lite mot de snurrande hjulen, bilen tappar lite fart, men bara lite. Det gnisslar och skriker, bromsskivorna kämpar allt vad de har, men effekten är snål. När bilen väl stannar är man flera kvarter bort från den punkt när man först satte foten på bromsen. Inte konstigt att Addis är en av världens mest olycksdrabbade städer. Och de ser man på bilarna. Ärrade, gamla soldater som kryper runt på vägarna. Buckliga, repade, illa tilltygade veteraner. Backspeglar som hänger likt strykarhundarnas sönderrivna öron, tillknäppta dörrar som knappt går att stänga, skrynklade motorhuvar som får bilarna att se ut som om de rynkar på pannan åt den kaosartade helt laglösa trafiken omkring.

Trots dessa fallfärdiga, åldriga, vansinnigt körda, ja rent av livsfarliga taxibilarnas status har de varit oss trogna hittills. Vårt transportmedel nummer ett. Men de är inte folkets transportmedel nummer ett. Folket har inte råd med taxi så klart. En färd inom staden kostar runt 70 birr. Det är nästan 30 kronor! En förmögenhet. Folket åker buss. Idag gjorde jag som folket och åkte lokaltrafiken.

Stadens busstrafik utgörs av en fallfärdig, rostande, hostande, haltande armada på flera tusental gamla minibussar, inte sällan av märket Toyota. Liksom taxibilarna är underdelen av karossen målade djupt himmelsblå och överdelen vit. Bakom ratten sitter en modig ung man (det krävs hjärta för att ge sig ut i den stökiga Addis-trafiken) och medan bussen kör halvt hängande ut ur bussens vänstra sidas fönster sitter en annan ung man. Han ropar ut det lilla skeppets destination vid varje hållplats (hur ska man annars veta var den ska? Det finns inga skyltar, inga nummer, inga busskartor) och ser till så att de som kliver på betalar. En resa kostar mellan en och fyra birr (40 öre – 1,60 kr) beroende på hur lång den är. Vid en första anblick kan systemet verka kaosartat men tittar man närmare är det en välorganiserad apparat. Bussarna proppas inte fullare än att man har varsitt säte (till skillnad från till exempel en Malmöbuss under rusningstid), det finns tydliga hållplatser och var man än ska finns alltid en buss som snart avgår. Är man vid en ändhållplats är det bara att hoppa in och sätta sig att vänta på att den ska bli full (det tar inte lång tid för det enda det finns mer av i den här staden än blåvita minibussar är människor som är på väg någonstans), är man mitt ute på en linje är det bara att sluta sig till den grupp som redan står och väntar. Vet man inte var man ska frågar man gruppen. Gruppen vet. Och hjälper dig gärna komma rätt. Jag vet inte hur gruppen vet att där den står är en hållplats. Kanske kan man tyda det på något sätt, kanske finns det någon sorts skylt, någon sorts markör. Men jag tror att gruppen bara vet. Grupper har åkt buss förut. I bussen sitter människor tysta, de tittar tomt rakt fram eller ut genom någon av bussens rutor. Precis som hemma. Smutsiga småsedlar byter händer och utanför sveper Addis Abeba förbi.

Hög höjd, tunn luft

Idag tog jag bussen långt bort i Addis Ababa. Under en viadukt på en grusplan hoppade jag av. Det vimlade av bussar och människor. Barn med små lådor fulla av tuggummin till salu, busspojkarna skrikande ut destinationer, kvinnor med små storögda barn på sina ryggar, små män i stora skjortor: Där i vimlet stod en amerikan i ett par Nike Air Huarache. Han väntade på mig. På något sätt hittar basketspelare alltid varandra. Vi trängde in oss i ännu en buss. Den tog oss till hallen. Och mitt första möte med basket i Etiopien.

Tolv spelare var samlade, flera amerikaner, några etiopier. En svensk. Jag var så klart bäst av alla. Stänkte i skott, mördade i defense (hrshs hrhss… Ben Wallace), bjöd till och med på några dunkar och beefade lite med en gubb-amerikan som tyckte jag knuffades för mycket. Jag  insåg snart hur tunn luften i Addis är.

Redan under uppvärmningen kände jag hur lungorna liksom vidgade sig. När vi började spela förvärrades känslan. Det var som att de försökte bli större, som att de försökte tränga sig ut genom bröstkorgen, växa, bli lika stora som gymmet vi var i och sluta sig om all luft som fanns i hallen. Jag fortsatte spela, springa på breaks, blocka skott, skina helt enkelt. Men på insidan höll jag på att dö. Snart kändes det som att jag spelade under vatten.

Plötsligt krympte hallen, väggarna drogs ihop, fönstren försvann uppåt taket och blev ett böljande ljus, väggarnas färg ändrades, de gick över i vitt och snart var de inte längre gjorda i sten utan i porslin. På golvet suddades linjerna ut och parketten växte ihop med väggarna och rundades ut. Basketkorgen i ena änden av hallen försvann, den andra sögs ihop, skrynklades till och blev en stor vattenkran. Jag var fem år och låg under vattnet i badkaret på Kasten Ottergatan 7 i Örebro. Min pappa klockade tiden. Hur länge kunde jag vara under ytan? Sekunderna gick, badrumslampans ljus böljade omkring mig, de vita badkarskanterna var suddiga genom det täta vattnet och lungorna gjorde ondare och ondare. Snart värkte de fruktansvärt och paniken kom krypande. Jag tittade på det gamla, vita porslinet, kände det strävt under mina russinfingrar. Det brummande, sjungande ljudet från badkaret när jag skakade på mina ben som ett sätt att släppa ut paniken rungade högt och ihåligt där under ytan. Och så var baskethallen tillbaka och badkaret på Kasten Ottergatan 7 tillbaka bland andra minnen. Men värken var kvar. Lungorna vidgades inte längre. Nu krympte de. De drog ihop sig inuti mig. Till två små bollar, två skrynkliga disktrasor, två flämtande stjärnor i mitt bröst. Och plötsligt kändes hallen full av luft, massa luft, som pressade in i min näsa, in i munnen, ner i svaljet Men de flämtande stjärnorna var för små, de kunde inte ta in luften, kunde inte vidgas, kunde inte dra in. Värken spred sig. Den kröp ner i benen. Musklerna skrek efter syre men mina tunna ådror klarade inte av det etiopiska syret. Benen krampade. Jag chippade efter luft, blodsmaken spred sig i munnen, jag sprang i hallen i ett badkar under vattnet.

Addis Abeba, myrstacken

Runt Addis Abeba reser sig höga, skogsklädda berg. I Addis Abeba reser sig höga, halvfärdiga byggnader och över Addis ligger ett ständigt moln av avgaser. Luften på gatunivå är så tjock av föroreningar att du kan tugga den och den lägger sig likt smuts under barns naglar i ens ögon och får dem att svida och tåras. Gatorna är fulla av bilar. Stora, bensinslukande jeepar och landcruisers. Små, puttrande gamla bubblor från 60-talet. Gigantiska, närmast uråldriga lastbilar som bakom sig släpar ett stort, svart virvlande avgasmoln (när en sådan åker förbi försvinner plötsligt gatubilden och de många myllrande människorna som du nyss där såg förvandlas till knappt skönjbara konturer i en tjock, trög dimma). De alltid av folk till bristningsgränsen fulla små minibussarna. ”Al-Quaida”, de livsfarliga och allmänt fruktade vita lastbilar som utan att stanna för något eller någon förs framåt av chattuggande chaufförer. Och så klart de många rullande blåvita skrothögarna som är Addis Abebas taxibilar. De brummar, tjuter, gnisslar och knäpper och man undrar vad som får dem att hålla ihop och inte falla isär eller än mer vad som överhuvudtaget driver dem framåt och ibland till och med uppåt (!) i någon av Addis sluttningar.

Myllret av människor, det som ibland försvinner i ett svart lastbilsmoln, försvinner annars aldrig för något förutom det enda större svarta än de stora fordonens dimmor: natten. Och till och med natten får kämpa ett tag innan gatorna töms. Folk är överallt från gryning till långt efter skymning. Barn i sina uniformer på väg till skolan, försäljarna på sina filtar, i sina bodar, utanför sina butiker, slaktarna framför sina köttstycken, skoputsarna vid sina borstar (och svampar och trasor – sneakers putsas inte, de tvättas), tiggarna med sina utsträckta händer, affärsmännen i sina stora kostymer, gubbarna i sina rutiga kavajer, kvinnorna i sina sjalar, de blinda med sina käppar, de rika vid sina bilar, arbetarna vid sina byggen. Strömmar, forsar, floder av personer hela tiden uppför gatan, nedför gatan, ut i gatan. Och så alla de som slår dank, snackar strunt, hänger omkring. Väntar på jobb, tjej, kompis, mat eller bara att något ska hända. När natten sänker sig blir de skuggor bland utspridda sken som skyndar fram och tillbaka. De ilar över gatorna i billyktornas oförutsägbara sken. Sitter vid husknutarna, på trottoaren, på caféerna, restaurangerna, gräsmattorna, staket. Skuggor, skuggor, skuggor. Natten är härlig.