Screen shot 2015-11-17 at 13.15.32

2014 reste jag till Galapagos för Vagabonds räkning. Här följer anteckningar/små texter därifrån. Vissa av dem ingick i det reportage jag skrev åt magasinet.

Eliecer Cruz var ung och rastlös. Han var trött på det Ecuadorianska höglandet där han bodde. Kylan, den svårodlade jorden. Han vill ha äventyr och mest av allt ville han till ett nytt ställe, en ny plats där han ensam kunde forma resten av sitt liv, bygga upp någonting eget. Hur det kom sig att han just valde Galapagosöarna är idag fallit i glömska men 1939 tog han sin kappsäck och bordade ett slitet skepp som förde honom 1000 kilometer rakt ut i havet från Ecuadors kust. Klädd i en enkel skjorta och med sitt långa skägg smutsigt efter den långa färden hoppade han i land på ön Floreana, Galapagosöarnas sydligaste ö. På den 173 kvadratkilometer stora ön bodde bara två andra familjer, varav den ena var den legendariska, tyska familjen Wittmer (kända på grund av boken ”Det sista paradiset Galapagosön Floreana” som frun Margret Wittmer skrev om familjens liv på ön) och en ensam soldat som skötte hamnen. Det var ingen konkurrens om marken och Cruz kunde helt enkelt traska upp till öns bördiga högland och där stega ut den mark han ville ha. Efter några år återvända han en vända till sin hemby på fastlandet och förälskade sig där i en kvinna: Emma Bedon. De återvände tillsammans till Floreana och väl där bildade de familj. De fick tolv barn.
Read More

Screen shot 2015-10-29 at 14.52.15

Efter att under flera år ha frilansat i perioder varvat med arbete för Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad och en rad andra tidningar (var fast anställd på bemanningsföretaget KIS) är jag nu frilans på heltid och baserad i New York. Det var underliga år, tvära kast. Jag reste mycket. Ecuador ena dagen, New York nästa och sen satt man på Landskrona Postens kontor den tredje igen och skrev lokalnyheter. Lite för tvära kast ibland. Från stort till litet och tillbaka. Det känns fint att ha New York som bas nu. Hur som, vem bryr sig. Apropå underligt:

Att jobba som reporter på en tidning innebär att man slängs ut i många fascinerande situationer.

Förra årets mest underliga nyhet som jag publicerade, och som fick stort genomslag på grund av sin konstiga natur, inträffade för nästan exakt ett år sedan. Ett samtal kom till redaktionen, en man hade ramlat ned i ett slukhål som plötsligt öppnat sig i trottoaren. Det var bara runt hörnet från redaktionen där jag satt i Landskrona och jag sprang bort till platsen. Jag insåg snart på plats att det rörde sig om en lokalpolitiker som trillat ned i skiten:

SD-politiker ramlade ned i slukhål

PS: politikern i fråga var även präststudent (tror dock att han misslyckades med de studierna), ytterligare en kryddig detalj – som jag dock missade att skriva i artikeln.

Den nyhet som jag under min sista tid som fast anställd skrev och som fick störst genomslag och blev mest omtalad var denna (också det en underlig historia):

Lärare kritiserad för förintelsediskussion

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.