På en promenad i Addis möter jag honom. Han är klädd i en löst sittande tweedkavaj, ett par smutsiga joggingskor (hur ska man hålla skor rena i det här dammiga landet?) och ett par vida finbyxor. Han har en hållning lite som en gam och går med långa steg. Vi börjar prata och när jag säger att jag är journalist säger han att han vill berätta en historia:
”1984 bodde jag i Korem. Jag kommer därifrån. En hemsk svält rådde. Människorna som levde som nomader ute på stäpperna dog en efter en. I vår stad fanns ett flyktingläger för nomader. De var alla döende. I Korem träffade jag den brittiske journalisten Peter Gill. Jag visade honom de döende nomaderna. Som förste västerländska journalist kunde han rapportera om svälten. Jag gjorde det med fara för mitt eget liv men det var för att hjälpa mina bröder och systrar. Peter Gill for därifrån men innan han for sade han åt mig att komma till Sudan, därifrån skulle han kunna hjälpa mig emigrera till USA. Efter att han åkte blev jag gripen av regimen. I fjorton dagar hölls jag fången. De slog och torterade mig men släppte mig sedan i brist på bevis. Omedelbart började jag min färd mot gränsen till Sudan. Men i Gonder tog den slut. Återigen greps jag. Denna gång för att de trodde jag var en rebell som kommit dit för att sluta mig till styrkorna där. Jag fängslades och satt sedan nio månader i fängelse. Tortyr blev en del av vardagen. När jag kom ut var jag en trasig man. Jag visste inte var jag skulle och jag gick till fots flera mil om dagen. På kvällarna söp jag mig full och grät. Men grät gjorde hela landet, alla hade sina sorger, jag var ensam med mina. Till slut kom jag till Harar där jag så småningom fick jobb för en NGO. Jag träffade en kvinna och fick två barn. Med tiden stoppade jag undan mina sorger och hemska minnen.”
Historien slutar inte där så klart. Han vill mer än bara berätta den. Han vill återuppta den. Derge, som mannen heter, berättar att hans fru för några dagar sedan såg Peter Gill på tv. Han pratade om sin nya bok Famine and Foreigners: Ethiopia since Live Aid. Hon kände igen namnet och nämnde det för sin man. Derges minnen väcktes ur den djupa dvala de vilat i och nu ville han få tag på Peter Gill. Här kommer jag in i bilden. Jag frågar honom varför men svaret vet jag redan. Pengar. I det långa loppet pengar. Kortsiktigt handlar det om kontakten med en vit man. Det är det så många önskar. Kontakt med en vit man. Eller kvinna. Att träffa en vit inger hopp om framtiden, det är ett möte fullt av potential, kanske början på något nytt. För det kan betyda pengar, vilket kan betyda skola till ens barn, öppnandet av en butik eller bara mer kat ikväll. Hur som helst pengar. Men Derges svar låter, till en början, annorlunda:
– He is my friend.
Jag följer Derge hem och hans fru bjuder på kaffe. Han visar ett brev han försökt skicka till Peter Gill. Jag säger att jag ska försöka hjälpa honom. Kanske kan historien vara sann, även om jag inser att den antagligen inte är det. Oavsett känner jag en lust över att höra Peter Gills kommentar till det hela.
Innan jag går, efter kaffet delikat tillagat på traditionellt etiopiskt vis, säger Derge att han har ont om pengar och inte kan betala sin hyra. Jag har väntat på något liknande men ger honom 200 birr (80 kronor) till hyran.
Jag går hem och spenderar någon timme på internet sökande efter Peter Gill. Jag finner ingen adress, inget telefonnummer, ingen mailadress, ingen hemsida. Men jag skickar iväg några mail till folk som jobbar på förlaget som gett ut Peter Gills bok. Några dagar senare får jag svar:
Dear Martin
You made an inquiry through OUP about my contacts. I shall be happy to hear from you on this email.
Best wishes
Peter
Jag ägnar ytterligare cirka en timme till att formulera ett lite för långt mail till Peter Gill där jag formulerar mitt ärende (på delikat engelska om jag får säga det själv). Ytterligare någon dag senare plingar det till i min mail:
“I am afraid the story is nonsense, at least as far as it involves me.”
Han skriver att han aldrig har träffat någon vid det namnet, han skulle aldrig lova något sådant och han jobbade inte för BBC vid tillfället. Peter Gill avslutar mailet med orden:
“…there are many chancers on the streets of Addis. The hard-luck stories are often genuine, the efforts to gain help invariably implausible!”
Jag ringer Derge och bestämmer möte. Över en juice (strömmen har gått så man kan inte få kaffe) på ett café utmed Bole Road meddelar jag honom vad Peter Gill sagt. Han svarar:
– He denies me.
Inte så oväntat, Derge håller lögnen vid liv. Men jag undrar så innerligt vad det är han är ute efter. Ville han verkligen komma i kontakt med Peter Gill? Och i så fall varför? Tror han sig verkligen ha träffat honom? Har han det? Är det Peter Gill som ljuger? Eller har glömt? Har Derges minnen förvrängts av tortyr eller bara av en innerlig vilja att vara en del av något större, ha en chans till något mer? Eller använde han bara historien som ett sätt att komma åt pengar? Och i så fall, vems pengar? Peter Gills? Hoppades Derge att Mr Gill kanske skulle ha glömt hela episoden och blint lite på hans ord? Eller använde han historien för att komma åt mig? I så fall kan jag inte annat än imponeras över hans intelligens och skickliga sätt att spela ut en journalists fascination över en otrolig historia (och över en äldre kollegas inblandning). Derge må vara en lögnare, men han fascinerar mig.
Tankarna surrar i mitt huvud men jag sitter kvar på caféet en stund med Derge. Vi pratar vidare och under konversationen säger Derge att Peter Gill är en svart man. Men saken är att Peter Gill, den Peter Gill som jag har mailat med, den Peter Gill som skrivit Famine and foreigners, är en vit man, en klassisk, halvfet britt.
Vad är nu detta? Svart? Finns det två Peter Gill som är journalister och som var i Korem 1984? En vit och en svart? Min fantasi börjar skena – är det här en stor (och mycket märklig, bör tilläggas) konspiration jag är på spåren? Antagligen inte.
Är det ett villospår som Derge lägger ut för att hålla mig snärjd? Ett sätt att hålla mig förvirrad och på så sätt få fler tillfällen att tanka mina djupa fickor på birr? Än en gång kan jag inte låta bli att förundras och imponeras över hans, om det nu är så, kanske inte jätteklipska men ändå väldigt innovativa strategi.
Än om den inte fungerar. När Derge fem minuter senare frågar mig om jag kan hjälpa till att betala för hans sons skola avrundar jag vårt möte. Sen dess har jag inte träffat Derge. Och antagligen sammanfattar Peter Gills ord det hela bäst:
“…there are many chancers on the streets of Addis. The hard-luck stories are often genuine, the efforts to gain help invariably implausible!”
För några veckor sedan hölls ett stort jippo på Sheraton Hotell i Addis Abeba. Inget ovanligt med det, där hålls massor med jippon, hela tiden. Regeringen presenterar nya projekt och positiva siffror (vanligtvis rörande jordbruk – Etiopiens regering älskar jordbruk och framför allt att visa upp siffror som pekar på dess utveckling), företag ordnar middagar och FN håller konferenser.
Martin Brusewitz 