Jag ska berätta en annan historia från Etiopien. Den utspelar sig cirka ett år innan de två svenska journalisterna greps, under den tid då Etiopien var ett långt ovanligare inslag i de svenska medierna än vad det är idag. Men lika helvetiskt ofritt.

Reyot har ett rakat huvud. Han är kort och klädd i en gammal skinnjacka. På fötterna har han ett par smutsiga myggjagare som vrider sig högt upp ovanför hans tår och i munnen en uppsättning ruttnande tänder. Han har ett sömnigt leende och trötta ögon, uttrycket hos en man som inte sover ordentligt. Han skakar min hand hjärtligt och välkomnar mig till Sekota. Reyot är utbildad journalist och anställd av statens informationsbyrå i Sekota. Han är barndomsvän till en man jag lärt känna i Addis Abeba.

Några timmar tidigare dammade jag in i den lilla staden Sekota i norra Etiopien i en fet, vit Jeep, några kattuggande biståndsarbetare (alltid biståndsarbetare som kör de finaste jeeparna) hade plockat upp mig på den slingriga vägen mellan stenkyrkornas stad Lalibela och den lilla dammråttan till stad Sekota. Väl framme körde de mig till stadens bästa (enda?) hotell.

När jag fyller i mina uppgifter i hotellets stora liggare hör en man som går förbi att jag uppger journalist som yrke. Han sträcker fram sin hand. Zelalem, som han heter, är en kollega. Han är 184 centimeter lång, en jätte i detta land, har stora iakttagande ögon och långa armar. Hans hud blänker. Zelalem (betyder ”För evigt”) jobbar som reporter på ETV, Etiopiens statliga tv-kanal och är i Sekota för att rapportera från det lokala nationaldagsfirandet.

Snart sitter vi alla tre på en Tej-bar och dricker det typiska honungsvinet. Vi sitter på en bakgård uppradade på en bänk, framför oss ligger tre stora kor och idisslar, bredvid oss sitter en rad med gubbar i för stora kavajer. Reyot berättar om journalistikens status i landet.

”Det finns inga stjärnreportrar i Etiopien, inga stora journalister. För ingen tillåts blomstra på det sättet, ingen tillåts sticka ut, ingen kan gå sin egen väg. Alla stöps i statens formar. För att få ett bra jobb måste du känna någon, vara släkt med någon, det spelar ingen roll hur duktig du är. För det handlar inte om prestation. Duktiga journalister vill ingen ha i det här landet. Det enda journalister ska rapportera om är jordbruk. Staten älskar att visa upp jordbruk. Jordbruk, jordbruk, jordbruk.”

Zelalem visar sig ha en annan ståndpunkt och plötsligt ser jag hur olika de två journalisterna är. Zelalems vita tänder mot Reyots ruttna, Zelalems välskräddade skjorta mot Reyots slitna skinnpaj, Zelalems artigt stela, lätt inställsamma, lite naiva och samtidigt överlägsna sätt mot Reyots ärliga, raka och råare sätt. Den ene en stolt och präktig reporter i statens tjänst, nöjd där han är, en regimens man på fältet. Den andre en bitter tänkare, fångad som en råtta i en labyrint av förtryck, fast som en fluga i ett nät av odemokratiska principer, en besviken journalist kämpande med att hålla sina drömmar och ideal vid liv.

Zelalem:

”Medborgarna är inte redo för fri television. Det är bra att det bara finns den statliga tv-kanalen. Privata kanaler skulle kunna lura människor, slå i dem falskheter och underminera vårt samhälle. Våra medborgare är för outbildade för att hantera privatiserad television.”

Reyot är i statens tjänst, en informatör. Men han tänker journalistiskt och han har insett svagheterna med det system han lever och arbetar i. Jag är säker på att han sitter inne med mer kritik än den han delar med sig av, i hans blick ser man avsky när orden han uttalar är milt skeptiska, när Zelalem lovordar ETV:s arbete vrider han obekvämt på sig och när jag frågar honom rakt ut om vad han tycker om sin arbetsgivare undviker han att svara.

Zelalem är reporter men hans hjärna tänker informerande, för att inte säga propaganda. Han är uppslukad av systemet, han har köpt regimens bild. ”Jag är fri att göra de jobb jag själv vill, jag bestämmer ämne och vinkel”, säger han. Reyot tar en djup klunk Tej. Zelalem är den perfekta reportern, den som Reyot talade om innan, stöpt av staten. Han behöver inte hållas efter, de jobb han gör är harmlösa hyllningar av det Etiopiska samhället och han gör dem inte för att han är rädd föra att göra något annat utan för att han anser att det är vad han ska göra. Zelalem är vad jag och antagligen de flesta av er också hade varit i samma situation: en del av systemet, en länk i den skendemokratiska kedjan.

Vi måste alla dagligen kämpa, för kedjorna som fjättrar fjärran länder fjättrar också oss. För fjärran länder finns inte längre. Allt sitter ihop. Och en boja kring en människas fot håller tillbaka även hans hand.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Jag fick stafettpinnen av Ivar Arpi som skrev på sin blogg. Mer information om bloggstafetten, ”Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till kommunikatören Markus Welin som publicerar på sin blogg mwcom.se imorgon, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Publicerad i Ordfront Magasin nr 2, 2011.

Etiopiens parlament har 547 platser. Av dessa har oppositionen en. Girma Seifo Maru heter mannen som sitter på den ensamma stolen.

Den 23 maj 2010 gick det etiopiska folket till val. Det styrande partiet The Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front (EPRDF), som haft makten sedan 1991, fick 99,6 procent av rösterna. Att valet var riggat råder liten tvekan om. Röster ropande fusk höjdes men händelserna kring valet 2005, då runt 200 människor dödades under demonstrationer mot just valresultatet, låg färska i de flestas minne. Protesterna tystnade. Oppositionspartiet Unity for democracy and justice (UDJ) fick en parlamentsplats. Girma Seifo Maru placerades på stolen.

–      Första dagen, när regeringen bildades? Den var bara tråkig. Tråkig! Jag visste redan allt som skulle hända. Vem som skulle få vilken post och, så klart, det mest givna valet av alla: att Meles Zenawi återigen skulle bli premiärminister. Etiopisk politik är så förutsägbar, säger han.

Det är nyårsdagen 2011. I Europa första dagen på det nya året, i Etiopiens huvudstad Addis Abeba ännu en söndag år 2003. Här följer man den koptiska kalendern. Jag möter Girma Seifo Maru i en skinande lobby i ett av stadens många nybyggda hotell. Han är kort och, liksom de flesta etiopiska politiker, kraftigt byggd. Han berättar att bara genom att inte vara medlem i regeringspartiet EPRDF förvandlas man till en påse sopor ingen vill ta. Att få jobb, särskilt statliga, är näst intill omöjligt, att ha att göra med myndigheter en plåga.

Att vara aktiv oppositionell är värre. En journalist som arbetar för tidningen Fortune berättar för mig att han under en konferens fotats tillsammans med några oppositionspolitiker. Efteråt kom en man fram och viskade i hans öra: ”Du vill inte beblanda dig med de människorna. Vi har ögonen på dig.” En ung lärare jag träffar på en buss berättar hur han under valkampanjen förra året blev misshandlad av poliser när han delade ut flygblad för oppositionens räkning.

– Företag som samarbetar med folk ur oppositionen får plötsligt jättehöga skattekrav. Eller hyran på deras lokaler stiger. Regeringen här kan ta vad de vill, när de vill, säger Girma Seifu Maru.

Själv arbetar han med företagsutveckling. Som konsult, han har egen firma.

– Min enda chans är NGO:s (Non Governmental Organisations), de är de enda som vågar ta risken att beblanda sig med en oppositionspolitiker.

– Du måste förstå att allt i Etiopien styrs av partiet. Deras osynliga händer finns överallt. Och dessa osynliga händer gör allt de kan för att försvåra livet för alla i opposition, säger Girma Seifu Maru.

Det finns även synligare maktåtgärder. Efter våldet och upploppen 2005 dömdes en rad ledande oppositionspolitiker till livstids fängelse. Efter att ha ”erkänt” att de manat fram våldet benådades de. Men efter ett besök och uttalande i Sverige 2008, dömdes UDJ:s före detta partiledare Birtukan Mideksa åter igen till livstids fängelse. Två år senare benådades hon en andra gång. I februari i år meddelade hon att hon slutar med politiken.

Girma Seifu Maru har varit politiker i tio år. Han har inga planer på att ge upp. Han går till mötena i parlamentet. Lyssnar. Ibland kommenterar han ärenden. Mest för att. Något inflytande har han så klart inte.

– Situationen ser hopplös ut men jag har hopp. Mycket måste ändras, faktum är att allt måste ändras, hela systemet måste vändas upp och ner. Har vi tålamod kan det ske. Det kommer att ske.

En sista fråga. Umgås du med de andra 546 parlamentsledamöterna?

– Faktum är att min stol är väldigt nära dörren. Jag slinker ut så fort mötena är över.

Läs hela krönikan, publicerad i Sydsvenskan Kultur, här.

”I stadsdelen Kirkos ligger bostadsområdet Sheraton Area där grusstigar vindlar mellan spruckna jordhus och sneda skjul. Här och var gapar hål efter affärer. Staten börjar med att riva butikerna, för vem vill bo i ett område utan mat?”

Så börjar mitt reportage om bostadskrisen i Addis Abeba, Etiopien där gigantiska områden rivs för att utvecklas. De vars bostäder rivs får ersättningshus. Men enbart om de har ägarbevis till sin bostad. I en stad där över hälften av bostäderna är ”papperslösa” är katastrofen ett faktum.

Läs mitt reportage från Addis Abeba, Etiopien här.

Här kan du se tillhörande bildspel.

Gräsligt dekorerade plågoandar, skraltiga skrothögar, avgasspyende må-illa-fabriker. Etiopiens bussar är förfärliga. Och beroendeframkallande.

Det börjar med att man blir föremål för en kamp. Kampen om kunden. Unga killar i bussbolagens tjänst stryker likt hungriga hyenor omkring på stationerna i jakt på eventuella resenärer. När de väl ser dig hugger de direkt. De skriker och gestikulerar. De drar i dina kläder, rycker i ditt bagage. Allt för att du ska välja deras buss: Etiopiens bästa, snabbaste och bekvämaste buss.

Väl ombord börjar väntan. Väntan på att bussen ska fyllas. För ingen buss går med tomma säten. Nu börjar du istället heja på de unga pojkarna du nyss besvor. ”Ta honom! Där borta! Kom igen! Fyll bussen någon gång.”

Motorns tomgångsmorrande övergår plötsligt i ett vrål, ur avgasröret yr ett svart moln och med ett ryck startar färden. Allt som oftast har du en lång resa framför dig. Till och med sträckor som kinesiska, statliga pengar (”our chinese brothers” som de asiatiska vägbyggarna kallas i folkmun) har välsignat med en asfaltsväg kräver tid. Som Addis Abeba – Jimma, 30 mil, sju timmar. Eller Addis ­– Harar, 50 mil, tio timmar. Etiopien är ett land täckt av berg. Det ger otroliga färder på svindlande vägar men tar ut sin rätt när det kommer till tid. Än värre är sträckorna dit kineserna inte hunnit än. Till exempel Shashamene – Arba Minch.

Där skumpar och studsar man fram. Vägens hål är djupa som badkar. Då och då kastas man upp från sin stol, bråkdelen av en sekund är man luftburen, för att sedan brutalt braka ned på sitt säte med en smäll. Man känner ryggraden tryckas ihop, revbenen knakar och i flera kilometer värker ens inre organ.

Det är i de ögonblicken man är som närmast Etiopiern. Annars är ofta något i vägen: språkbarriärer, kulturell oförståelse eller, väldigt ofta, klyftan mellan fattig och rik. Men inför bussarnas brutala skumpande är vi alla lika.

I söder: Plötsligt, mitt i ingenstans, bromsar bussen in med ett skrik.

Katpaus.

Mot bussen kommer ett grönt hav av palmbladsknyten springande. Däri ligger buntar med kat. Den centralstimulerande växtdrogen – som ibland kallas växtvärldens amfetamin – är lika vanlig i Etiopien som morgonkaffet i Sverige. Nu trycks stora buntar av kvistarna in genom bussens fönster. Säljarnas filosofi: ju mer kat jag pressar in, desto fler sedlar kommer ut.

Sedan börjar tuggandet. Kat är en långsam drog som kräver tålamod. Bussen förvandlas till en boskapsvagn full av idisslande kossor. Kinderna bullar upp som på hamstrar och sakta färgas de tuggande käftarna gröna av de smaskiga bladen.

I norr: Bussen stannar inte här. Norr är torrt och hett, här växer ingenting. Dessutom är folk i norr väldigt religiösa. Droger är tabu.

Inne i bussen är jag nästan alltid ensam vit. Men än mer sticker jag ut på grund av boken i mina händer. Etiopiern läser inte ombord, han löser inga korsord. Etiopiern försöker inte fördriva tiden, han blir ett med den. Han sitter still och tittar tomt framför sig. Timme efter timme, mil efter mil.

Ibland smäller det till och en buss går sönder. Passagerarna lämnar genast sina platser och går ut. Inte en suck hörs, inte en besviken min syns. Efter ett tag, ibland minuter, ofta timmar, är bussen lagad och den väntande skaran återgår till sina platser, lika lugnt och oberört som de lämnade dem.

Till slut når bussen sitt mål. Den dammar in på någon grusplan och man förundras över att det gamla skrället faktiskt klarade det. Själv ramlar man ur bussen stel som en gammal farbror. Och man inser att för varje gupp som får ens inälvor att kvida, för varje liter yrande damm man drar ned i sina lungor (alltid är det något fönster som inte går att stänga), för varje ny buss man lämnar bakom sig, parkerad på någon smutsig etiopisk busstation, desto mer längtar man till nästa gång det är dags att traska in bland hyenorna, känna de slita i ens baggage och sen borda ännu ett åbäke.

Vackraste sträckorna att åka buss i Etiopien:

1. Debark – Axum. Från den bland de massiva Simien Mountains slingriga grusvägen (anlagd av Italienarna under ockupationen på 30-talet) bjuds man på otroliga utsikter. På en sten längs med vägen står det inristat av italienarna: ”Under de fem år det tog att bygga den här vägen bjöd bergen oss lika mycket motstånd som de stridande etiopierna.”
2. Addis Abeba – Bahirdar. Kinesiskbyggd asfaltsväg ger en skön färd över grönskande berg och breda floder.
3. Shashamene – Arba Minch. Över vida savanner och genom frodig djungel. Höjdpunkten är bananbyn Areka. Området här omkring förser i stort sett hela landet med bananer. Alla i byn säljer och alla i bussen köper. För några tiotal öre får man ett kilo bananer. Genom bussens rutor seglar påse efter påse av det gula guldet.

Solomon Fisseha. Det är mannen om du behöver något eller någon i Etiopien. Han känner de flesta, vet det mesta. Är en utmärkt tolk, duktig researrangör och van att jobba med journalister och för nyhetsbyråer. Han letar upp intervjuoffer, ordnar intyg, tillstånd, fordon, möten, allt. Han kan numret till svenska ambassadören utantill och vet var man köper de billigaste resväskorna eller den bästa berberen. Hittills har jag inte ställt honom en enda fråga som han inte kunde svara på.

Solomon Fisseha har arbetat med journalister från Sydsvenskan, Geo, fransk tv, m.m. Han är otroligt professionell och mycket sympatisk.

Kontakta honom om du behöver en researrangör i egenskap av turist eller en fixare i egenskap av journalist.

Hans nummer är: +251 – 911690373, hans mail solomonfish@gmail.com.

Den 16 december var det företaget Diageos tur. De var där för att presentera ett nytt namn i sin globala reklamkampanj för sin storsäljare, spriten Johnny Walker. Den etiopiske löparen Haile Gebreselassie anslöt sig till skaran som sedan tidigare består av bland andra Richard Branson, Robert Carlyle och Lewis Hamilton.

Många etiopier jublar detta: Landets son på gigantiska reklamskyltar världen över! Kan det bli bättre? Han gör reklam för vårt land, vårt folk, vår kultur! Se vad fin han är på bilderna, se så framgångsrika även vi etiopier kan vara!

Nej, inte alls, säger skeptikerna, han gör inte alls reklam för Etiopien, dess folk och kultur utan för sprit, alkohol, djävulen på flaska! Det är skandal. Vår främste atlets ansikte förknippat med alla fromma själars fiende, alla olyckliga ateisters förförare, vår tids största vilseledare: Spriten.

Det viktiga är inte drycken, utan budskapet i kampanjen, svarar jublarna. Och vad säger budskapet? På reklamaffischerna står det skrivet:

”He used to run to school. Now he runs for gold. How far can you go? Keep Walking.”

Att han bara springer efter guld är just vår poäng, säger kritikerna (Guldet i det här fallet är 100,000 dollar). Inget fel med att få betalt, menar supportrarna, han är en affärsman, han gör som han vill, och pengarna kommer gynna vårt land.

Själv säger Haile Gebreselassie till den Etiopiska tidningen Fortune:

– Jag gillar verkligen budskapet ”Keep Walking”.

Fortsätt gå. Det gör mig förundrad. Var det inte just att Haile INTE gick som satte hans namn på världskartan?

”1984 bodde jag i Korem. Jag kommer därifrån. En hemsk svält rådde. Människorna som levde som nomader ute på stäpperna dog en efter en. I vår stad fanns ett flyktingläger för nomader. De var alla döende. I Korem träffade jag den brittiske journalisten Peter Gill. Jag visade honom de döende nomaderna. Som förste västerländska journalist kunde han rapportera om svälten. Jag gjorde det med fara för mitt eget liv men det var för att hjälpa mina bröder och systrar. Peter Gill for därifrån men innan han for sade han åt mig att komma till Sudan, därifrån skulle han kunna hjälpa mig emigrera till USA. Efter att han åkte blev jag gripen av regimen. I fjorton dagar hölls jag fången. De slog och torterade mig men släppte mig sedan i brist på bevis. Omedelbart började jag min färd mot gränsen till Sudan. Men i Gonder tog den slut. Återigen greps jag. Denna gång för att de trodde jag var en rebell som kommit dit för att sluta mig till styrkorna där. Jag fängslades och satt sedan nio månader i fängelse. Tortyr blev en del av vardagen. När jag kom ut var jag en trasig man. Jag visste inte var jag skulle och jag gick till fots flera mil om dagen. På kvällarna söp jag mig full och grät. Men grät gjorde hela landet, alla hade sina sorger, jag var ensam med mina. Till slut kom jag till Harar där jag så småningom fick jobb för en NGO. Jag träffade en kvinna och fick två barn. Med tiden stoppade jag undan mina sorger och hemska minnen.”

Historien slutar inte där så klart. Han vill mer än bara berätta den. Han vill återuppta den. Derge, som mannen heter, berättar att hans fru för några dagar sedan såg Peter Gill på tv. Han pratade om sin nya bok Famine and Foreigners: Ethiopia since Live Aid. Hon kände igen namnet och nämnde det för sin man. Derges minnen väcktes ur den djupa dvala de vilat i och nu ville han få tag på Peter Gill. Här kommer jag in i bilden. Jag frågar honom varför men svaret vet jag redan. Pengar. I det långa loppet pengar. Kortsiktigt handlar det om kontakten med en vit man. Det är det så många önskar. Kontakt med en vit man. Eller kvinna. Att träffa en vit inger hopp om framtiden, det är ett möte fullt av potential, kanske början på något nytt. För det kan betyda pengar, vilket kan betyda skola till ens barn, öppnandet av en butik eller bara mer kat ikväll. Hur som helst pengar. Men Derges svar låter, till en början, annorlunda:

–      He is my friend.

Jag följer Derge hem och hans fru bjuder på kaffe. Han visar ett brev han försökt skicka till Peter Gill. Jag säger att jag ska försöka hjälpa honom. Kanske kan historien vara sann, även om jag inser att den antagligen inte är det. Oavsett känner jag en lust över att höra Peter Gills kommentar till det hela.

Innan jag går, efter kaffet delikat tillagat på traditionellt etiopiskt vis, säger Derge att han har ont om pengar och inte kan betala sin hyra. Jag har väntat på något liknande men ger honom 200 birr (80 kronor) till hyran.

Jag går hem och spenderar någon timme på internet sökande efter Peter Gill. Jag finner ingen adress, inget telefonnummer, ingen mailadress, ingen hemsida. Men jag skickar iväg några mail till folk som jobbar på förlaget som gett ut Peter Gills bok. Några dagar senare får jag svar:

Dear Martin

You made an inquiry through OUP about my contacts.  I shall be happy to hear from you on this email.

Best wishes

Peter

Jag ägnar ytterligare cirka en timme till att formulera ett lite för långt mail till Peter Gill där jag formulerar mitt ärende (på delikat engelska om jag får säga det själv). Ytterligare någon dag senare plingar det till i min mail:

“I am afraid the story is nonsense, at least as far as it involves me.”

Han skriver att han aldrig har träffat någon vid det namnet, han skulle aldrig lova något sådant och han jobbade inte för BBC vid tillfället. Peter Gill avslutar mailet med orden:

“…there are many chancers on the streets of Addis. The hard-luck stories are often genuine, the efforts to gain help invariably implausible!”

Jag ringer Derge och bestämmer möte. Över en juice (strömmen har gått så man kan inte få kaffe) på ett café utmed Bole Road meddelar jag honom vad Peter Gill sagt. Han svarar:

–      He denies me.

Inte så oväntat, Derge håller lögnen vid liv. Men jag undrar så innerligt vad det är han är ute efter. Ville han verkligen komma i kontakt med Peter Gill? Och i så fall varför? Tror han sig verkligen ha träffat honom? Har han det? Är det Peter Gill som ljuger? Eller har glömt? Har Derges minnen förvrängts av tortyr eller bara av en innerlig vilja att vara en del av något större, ha en chans till något mer? Eller använde han bara historien som ett sätt att komma åt pengar? Och i så fall, vems pengar? Peter Gills? Hoppades Derge att Mr Gill kanske skulle ha glömt hela episoden och blint lite på hans ord? Eller använde han historien för att komma åt mig? I så fall kan jag inte annat än imponeras över hans intelligens och skickliga sätt att spela ut en journalists fascination över en otrolig historia (och över en äldre kollegas inblandning). Derge må vara en lögnare, men han fascinerar mig.

Tankarna surrar i mitt huvud men jag sitter kvar på caféet en stund med Derge. Vi pratar vidare och under konversationen säger Derge att Peter Gill är en svart man. Men saken är att Peter Gill, den Peter Gill som jag har mailat med, den Peter Gill som skrivit Famine and foreigners, är en vit man, en klassisk, halvfet britt.

Vad är nu detta? Svart? Finns det två Peter Gill som är journalister och som var i Korem 1984? En vit och en svart? Min fantasi börjar skena – är det här en stor (och mycket märklig, bör tilläggas) konspiration jag är på spåren? Antagligen inte.

Är det ett villospår som Derge lägger ut för att hålla mig snärjd? Ett sätt att hålla mig förvirrad och på så sätt få fler tillfällen att tanka mina djupa fickor på birr? Än en gång kan jag inte låta bli att förundras och imponeras över hans, om det nu är så, kanske inte jätteklipska men ändå väldigt innovativa strategi.

Än om den inte fungerar. När Derge fem minuter senare frågar mig om jag kan hjälpa till att betala för hans sons skola avrundar jag vårt möte. Sen dess har jag inte träffat Derge. Och antagligen sammanfattar Peter Gills ord det hela bäst:

“…there are many chancers on the streets of Addis. The hard-luck stories are often genuine, the efforts to gain help invariably implausible!”

Klockan är sju på morgonen. På bakgården står några rangliga plastmöbler. Kring skjutdörren på en minibuss skockas ett tiotal människor i en trattliknande formation. De pressar sig in i bilen. Vi inser snart att vi inte kommer få plats. En timme senare dyker en ny buss upp. Vi får de två framsätena och kliver in.

Bakom ratten, i förarsätet bredvid oss, sitter, inte en man, men en råtta. En stor, strävhårig råtta i röd t-shirt. Inte den feta typen, utan den elaka, smala, beniga typen. Med små lysande springor till ögon, gulmatta, halvtrasiga dolkar till tänder spretande i hans käft, en hoppande blötglansig nos och långa vassa morrhår. Tassarna med långa spruckna klor fingrar på ratten, de far fram och tillbaka, de långa klorna rispar mot det svarta av solen värmda gummit. Huvudet knycker fram och tillbaka. Det är tydligt att råttan vill iväg, råttans ben knycker av iver, trampar på gasan, släpper upp den, trampar på gasen, släpper upp den. Då och då väser den åt de andra passagerarna eller någon av alla de unga killar som står och hänger utanför bussen inte med ilska, inte med vrede, nej den väser illmarigt , ord drypande av förakt och illvilja.

Till slut vräks den rostiga järngrinden som skiljer innergården från den morgontrötta gatan där utanför upp med ett gällt gnissel och råttan knycker med nacken och trycker på gasen. Minibussen väller iväg och ut genom grinden, studsar ned för trottoarkanten och brakar ut på vägen mer som en flodvåg ur en brusten damm än en buss i allmänhetens tjänst. En moped svänger skrämt undan och en taxibil bromsar häftigt in. Ur råttans torra strupe kommer ett ruttet, pipande skratt och han rattar bussen hänsynslöst vidare. Den otäcka varelsen har förvandlat bussen till ett vidrigt verktyg, ett vapen, en rullande plågoande redo att förpesta den Etiopiska trafiken.

Råttans hela varelse skiner av den njutning som bara makt i en galnings händer kan ge. Med bussen under sin kontroll är den galna gnagaren inte längre ingenting, inte längre en bland alla andra, nu är han en fara, något man aktar sig för och hans tassar kramar ratten hårt, som så många kejsare kramat sina spiror, som så många kungar kramat sin krona, medan hans smala ögon kisar ut över vägen.

Väl ute ur Jimma, på den stora vägen, trycker han upp fordonet i än högre hastigheter. Toyotan jämrar sig under hans tyranniska fots hårda tryck och bilen rusar fram på vägarna. Den kränger hit och dit. Kurvorna tar han så snävt han kan, kastar bilen genom dem, alltid över i mötande fil om det är en vänstersväng, alltid ut på väggrenen om det är åt höger. Människorna som går där slänger sig ut i diket för att undvika att krossas av den skenande besten, deras förskräckta ansiktsuttryck kommer lika mycket från att nästan ha dödats av en vit minibuss som att se den köras av en sadistisk råtta skrattande åt deras sårbarhet.

På en raksträcka springer en stor vacker babian över vägen. Det glänser i pälsen och på babianens mage klamrar sig en liten unge fast. Råttan trycker gasen i botten. Babianen springer allt vad den har. Toyotan rusar framåt och Råttan utstöter ett tjutande läte av upphetsning samtidigt som han hastigt slänger sin bil, sitt vapen, sin makt åt sidan av vägen, inte för att undvika livet som korsar asfalten utan för att ta det. Passagerarna fumlar till inne i bussen av den hastiga rörelsen och bussens framlykta sveper babianens svans. Jag andas ut. Babianen klarade sig. Råttan fräser till så att hans stinkande saliv yr över framrutan och jag inser att han inte alls är en råtta – han är en liten djävul, ett litet monster. Han är spåren av en man i skepnaden av en råtta med ett inre som är ondska och någon har släppt lös honom i vår värld. Och på något sätt har han kommit över en minibuss. Som vi satt oss i. Högst olämpligt.

Stereon har han på högsta volym, det dånar och brakar ur de spräckta högtalarna, ibland dansar han lite, ofta pillar han på stereon i långa stunder utan att hålla ögonen på vägen. Bilen kränger hit och dit. För länge sedan insåg jag att vi mycket väl kan dö denna dag, i denna stund inser jag att råttan kommer dö i trafiken en dag. Kanske inte idag, men en dag. Inte så sorgligt i sig men antagligen kommer fler dö med honom.

Plötsligt tar odjuret fram ett foto. Från det tittar en flicka rakt in i kameran. Hon har ett långt afro och en blommig klänning och sitter framför ett turkosgrönt hus på en liten pall. Han tittar på fotot i långa stunder. Bilen svävar mellan vägkanterna. Så lämnar vi de torra vidderna och kör in i en liten stad. Råttan svänger nästan på en liten pojke utanför en bod där det säljs frukt och bromsar sedan in tvärt, mitt i staden. Framför ett turkosgrönt hus. På en liten pall utanför huset sitter en kvinna med ett stort afro och en blommig klänning. Råttan, djävulen eller vad man ska kalla honom kilar ur bilen och smiter in i huset. Kvinnan går in. Tio minuter senare kommer de ut, han sticker en sedel i hennes hand, rättar till sina byxor och hoppar in i sin buss och kör iväg med en rivstart. Hon är prostituerad och han är ond även på land. Men nu seglar han vidare i sitt skepp på fyra hjul, utan att så mycket som kasta en blick bakåt. Vilket visserligen inte hade gjort någon skillnad, inte för flickan på pallen i alla fall. Hon stirrar lika tomt rakt fram som hon gjorde när vi kom, lika tomt ut i luften som hon gör på kortet i djävulsråttans ficka. Lika tomt som jag stirrar ut på vägen vars mil djävulens minibuss tuggar.

Söndag morgon. Solen sken, trafiken kvittrade. På en gräsmatta (ser man inte var dag i Addis!) låg en stor kyrka och jag gick in. Den var fylld med folk och en stor kör sjöng gospel. Alla klappade händerna och ropade halleluja. Jag satte mig ned. Sången fortsatte, jag lyssnade och efter tag fick jag tårar i ögonen (jag tänkte på sorgliga saker). Plötsligt kom en man upp vid min sida och i min hand tryckte han en svart liten sak med ett par hörlurar till.

– Translation, sa han.

Nu hade den stora kören bytts ut mot en mindre kör. De sjöng stillsammare och folket satt ned i kyrkbänkarna och lyssnade utan att klappa händer. Jag tryckte på on på den svarta grejen och satte in en hörlur i örat. En torr kvinnoröst som inte lät annat än uttråkad sprakade i mitt öra:

– The mercyful hands of the lord. Oh, have faith in the great gospel…

Och så fortsatte det. Efter ett tag stängde jag av, var roligare att bara höra musiken. Men snart fick jag bråttom att slå på den igen. En präst, eller pastor, eller någonting hade nu sprungit upp på scen till de säkert över tusen besökarnas applåder. Nu pratade han till oss. Den uttråkade kvinnan översatte:

– The allmighty saviour… bla bla… the ever forgiving… bla bla

Det malde på i samma stil som sången. Men jag hade tålamod och plötsligt sade hon något helt annan:

– Är det någon som är här för första gången idag? Etiopier eller utlänning? Är någon i vår församling för första gången? Vi vill att du ställer dig upp! Känn dig välkommen! Ställ er upp! (Utropstecknen är bara där för att illustrera hur pastorn/prästen/någonting ropade orden från scenen, tro inte att kvinnans röst var någonting annat än släpig)

Jag tvekade lite. Hade jag hört rätt? Kvinnan bredvid mig petade på mig.

– De vill att du ska ställa dig upp, sade hon och tittade med skeptisk blick på den svarta lådan i min hand och den rödlysande powerlampan.

Okej. Jag reste mig upp och såg samtidigt till min lättnad hur en handfull andra människor gjorde det med. Bland annat en kort man med en smutsig röd jacka med en lång reva i ryggen. Nu började folk applådera och snart dånade hela kyrkan av folkets uppskattning. Jag kände mig  som en ulv i fårakläder som smitit in bland dessa rena, troende, förlåtna själar och nu stod där med mitt svarta av synder fulla sinne och mottog det intet ont anande folkets hyllningar.

Så började prästen predika. Kvinnans översättning malde i mitt huvud som en knastrande kvarn och vad som sades gick förlorat i ett brus någonstans mitt mellan den slipsklädda predikarens exalterade stämma framme på scen och den fnösktorra kvinnoröstens smulande i hörluren i mitt öra. Mina ögonlock blev allt tyngre, en dimma lade sig kring mitt huvud och jag somnade I herrens hus. Men väcktes snart av kvinnan bredvid mig. Ett hårt pet på låret och hon frågade:

–      Fungerar översättningsapparet?

Ett halvtappert försök att dölja att hon hade märkt att jag hade somnat och att petet inte var gjort i irritation utan av omtanke. Men jag visste att hon visste. Snart kom jag på andra tankar dock för nu visade plötsligt kristendomen sitt riktigt fula ansikte.

–      Det finns synder så fula att jag knappt vill tala om dem, väste pastorn på scenen. Synder så mörka att jag knappt vill ta dem i mun, upprepade han nu med lite starkare stämma. Men de måste talas om, de måste fördömmas. Jag vet, fortsatte han, att vissa här inne begår homosexuella akter. Jag vet att vissa här inne planerar det nu i denna stund. Jag att vet att vissa här inne i eftermiddag har bestämt möte av denna karaktär. Det måste stoppas. Detta vansinne måste stoppas.

Han sparade inte på krutet och mina tankar gick till de i lokalen som verkligen var homosexuella. Stackare, tänkte jag. Om både honom och dem.

Sen avslutade han och en ny präst hoppade upp på scen. En präst i grå, blänkande kostym. Han började tala. Allt högre. Han eldade massorna skulle man lugnt kunna säga. Folk skrek halleluja. Folk skrek lelelelelele. Ni vet, som araberna gör. Förresten är också det ett halleluja har jag nyss lärt mig. Skriket kommer från judendomen och från att man upprepar ordet halleluja, som betyder praise jesus eller ngt sådant, fast supersnabbt så att det blir lelelelelele (med ljus röst). Sedan har det spridit sig till islam och araberna. Samt kristna i Etiopien. Kristendomen i Etiopien har många drag av judendomen. Mer om det en annan gång och tillbaka till mässan. Så folket blev mer och mer uppeldat. Vissa rörde sig allt mer ihärdigt. Shiiit, tänkte jag, de faller i trans.

Plötsligt började någon troende stackare att skrika. En annan skakade som besatt. Betonggolvet under våra fötter prickades av fallande tårar. Folk grät omkring mig. Stämningen piskades upp allt mer och jag blev allt stelare. När pastorn skrek ”Ta varandras händer!” stängde jag av min translator och knöt mina händer i ett hårt grepp på min mage. Kände inte för att hålla hand. Till höger om mig rasade en kvinna skakande och skrikande raklång baklänges över några stolar som brakade omkull med henne. Människorna omkring henne försökte fånga henne. En bit till vänster började en annan skaka allt kraftigare. Längst fram stog en och hoppade upp och ner. Vad händer, tänkte jag och slog på min translator igen.

– The spirit is coming!!, skrek pastorn.

Herregud, tänkte jag. Fast på ett icke religiöst sätt.

–      Det finns en kvinna här inne, sa pastorn, en kvinna som har djävulen inuti sig. Hon plågas av denna djävul. Hon bär mörkret inom sig. Kom fram. Kom till mig. Kom hit så ska jag bota dig.

Ur den exalterade (minst sagt) massan stegade en kvinna fram. Folket skrek kring henne, de ryckte sitt hår (åtminstonde någon), de sträckte sina armar i luften (i alla fall ett tjugotal, de grät stora tårar (minst 80 %). Kvinnan (var hon en medbrottsling till pastorn? En kollega som fick en flaska whiskey efter mässan som tack för hjälpen?) kom fram till pastorn/prästen/någonting och han började fördriva hennes demoner. Han puttade på hennes huvud, skakade henne, kastade sina besvärjelser över henne i en scen som hade platsat i vinjetten till True Blood. Sen sade han att hon var frisk och hon lämnade lokalen bakvägen (antagligen för att plocka upp sin flaska whiskey).

Flera andra följde. Mest kvinnor. Någon som hade fått någon sorts diagnos av en läkare friskförklarades efter att hon räckt upp handen, en annan bars ut eftersom hon också hade demoner, liksom en tredje. Så var det en mans tur. Men han behövde inte komma fram.. Pastorn/prästen/någonting förklarade bara för alla att han hade fått problem med att kissa som straff eftersom han hade åkt ut på landet och varit otrogen men nu förlät gud honom och han skulle snart bli frisk.

Sen ropade alla halleluja och det var slut (nästan! Först måste så klart kollekten åka sitt varv – jag såg inte en själ som inte lämnade något). Jag lämnade lokalen helt slut och med insikten att spektaklet så klart gav människorna något men utan att komma ett steg närmare att förstå dels vad men kanske främst utan att förstå det tomrum som måste finnas för att behöva fyllas.

Det är sannerligen intressant att bara ordna vardagsbestyren i Addis och man upphör aldrig av att förvånas över hur mycket som är möjligt att ordna, hitta, fixa. Alla verksamheter ovan beskrivna hittade jag på en yta inte större än en basketplan och än mer anmärkningsvärt, på en yta som jag passerat dagligen i flera veckor utan att ens tänka på att där egentligen förekom någon vidare kommers. Men så är det, överallt driver människor handel och tillhandahåller service, i extremt liten skala, med små, smutsiga sedlar som byter händer hundratals gånger per dag, med de enklaste hjälpmedel, de fattigaste verktyg, men alltid med resultat. Underligt.

Den afrikanska litteraturen har det inte lätt. För det första kan man fråga sig hur många underbara böcker som aldrig skrivs, hur många genier som aldrig hittar fram, hur många författarhjärnor som aldrig ens vet om att de är författarhjärnor än mindre blommar ut på grund av att de aldrig når fram till en skolbänk eller väl där snart rycks ur den och sätts på en gata med en bunt tuggummin att sälja, i en backe med en hög ved att bära eller i ett gathörn med ett par skor att putsa?

Av den lilla grupp som väl hittar fram inte bara till pennan, pappret, eller datorn, tangenterna utan även till lusten och kärleken är det sedan i sin tur ytterst få som når fram till en förläggare. För precis liksom skribenterna är även de få. För precis liksom författarna sitter många förläggare med tuggummipaket till salu, vedhögar att bära och skor att putsa istället för med böcker att skapa. De få som i alla fall lyckas nå fram till en av de också få förläggarna ställs sedan inför nästa problem i ledet. Vem ska läsa boken? Och var ska den säljas? För i ett land där författarna säljer tuggummin, förläggarna bär ved och läsarna putsar skor, vem vill där sälja en bok? Nåja, några författare finns, några förläggare existerar, några bokhandlar står att finna och en hel del läsare är sugna på en ny bok. Men många är de helt enkelt bara inte. Och det innebär problem.

Yohannes Gebregeorgis är barnboksförfattare, publicist och förläggare. Samt i USA utbildad bibliotekarie (plus en bonusexamen: en bachelor i Kommunikation och journalistik). Herr Gebrebeorgis är även nyss hemkommen från Göteborg och bokmässan, i år med tema Afrika. Visste du att bokmässan i år kritiserades för sitt val av tema, frågar jag, där jag möter honom i södra Addis Abeba, på en solbadande altan utmed en dammig väg intill hans trånga kontor.

– Varför då?, svarar han.

För att varje år har man som tema haft ett land. Frankrike, Tyskland, Storbritannien, förklarar jag. Men nu i år valde man Afrika, en hel kontinent. En vanlig kritik i Europa är att man klumpar…

– Jag tycker det var ett utmärkt val, avbryter Yohannes Gebregeorgis.

Innan jag flög till Addis Abeba mailade jag den amerikansk-etiopiska författarinnan Maaza Mengiste (som nyss släppt den mycket läsvärda Under lejonets blick). Jag frågade henne om hon kunde rekommendera en Etiopisk författare för mig att träffa i Etiopien. Så fick jag Yohannes Gebregeorgis mail.

I mailet skrev Maaza Mengiste ” Yohannes Gebregeorgis is the founder of Ethiopia Reads (www.ethiopiareads.org) and was chosen last year as CNN’s Man of the Year for his dedication to providing books for children in the poorest regions of Ethiopia. He also writes children’s books in the native tongues of the children. His work is inspiration and the impact is tremendous.”

Mycket riktigt har han åstadkommit mycket. Projektet Ethiopia reads har startat 45 skolbibliotek, ett stort offentligt bibliotek I Addis och ett annat i Awasa.  Böcker har blivit tillgängliga för tusentals barn. Som till exempel den bok om en vita åsna och en hyena som jag läser medan jag väntar på en försenad Yohannes Gebregeorgis (boken slutat med att hyenan äter upp den vita åsnan). När han väl kommer säger han:

– Visst åstadkom vi en del men fortfarande har 99,9 procent av Etiopiens skolor inget bibliotek.

Ethiopia reads räknas ändå som en succé. Tyvärr en succé som tar sina sista andetag medan dessa ord skrivs. Ledningen, som sitter i USA, har under de senaste åren tampats om hur projektet ska skötas. Under 2009 blev grälen värre och under början av 2010 ledde de till kaos. Medan ledningen var upptagna med sina inre strider föll fokuset på finansiering av verksamheterna bort. Snart stod man utan pengar. Det jättebibliotek man öppnat i Addis Abeba slog igen i mars. Om någon månad stänger biblioteket i Awasa. All personal har sagts upp. Även de på kontoret i Addis. Ett 8 år gammalt projekt går i graven.

Men Yohannes Gebregeorgis, kapten på skutan Ethiopia reads, sjunker inte med sitt skepp. Han har redan sjösatt ett nytt. I staden Mekele har han öppnat ännu ett bibliotek.

– Men den här gången gör vi det på ett annat sätt. Vi hyr inga lokaler. Jag ska aldrig mer hyra! I det här landet gör hyresvärdarna som de vill. I morse kom faktiskt min hyresvärd där jag har kontor och sade ”Från och med imorgon är hyran 2000 birr mer per månad.” Det är en 30 procentig ökning. Nej, biblioteksbyggnaden i Mekele har vi tilldelats av stadsledningen. De har förstått värdet av bibliotek för våra barn och vår framtid!

Tillbaka till bokmässan. Och Tema Afrika.

– Hur skulle de annars göra? Låt säga att de hade valt Etiopien. Vad skulle de ha pratat om? Vilka författare skulle vara där? De skulle inte ha hittat någon!

Nej, valet var perfekt. Nu samlades massor med afrikanska författare och fick visa sina verk för en internationell publik (och visst, det var bra) men framför allt för varandra. Vilket ledde till insikten att de inte kände till varandra och till slutsatsen att det måste de göra något åt. Nu håller ett internationellt nätverk för afrikanska författare och förläggare på att byggas som ska underlätta samarbeten, publiceringar och översättningar över de afrikanska gränserna. Och även andra gränser. Kanske kan till och med redan nämnda Maaza Mengiste, utan tvekan årets etiopiska författare, snart även bli tillgänglig för de etiopiska läsarna – något hon inte är idag. Och kanske kommer ännu en unge att byta skoborsten mot pennan.

Eden är journalist. Hon arbetar för Addis Fortune, en av Addis Abebas engelskspråkiga veckotidningar. Hon skriver långa artiklar. Bra artiklar. Jag trodde hon skulle vara äldre än vad hon är. Kanske för att tonen är så säker, språket så övertygande i det hon skriver. Men nu när vi ses visar hon sig vara en ung kvinna, försiktig i sättet, artig, precis som många etiopier är. Från början trodde jag inte bara att hon skulle vara äldre utan även man. Kanske för att hon skriver om byggbranschen, kanske för att hon ofta har förstasidan, utan tvivel för att mitt genustänk behövde sig en uppdatering. Att hon är kvinna kom dock snart fram. I ett sms skrev jag ”Thank you, Sir” var på hon svarade ”am woman”.

Eden är 23 år gammal. Hon har studerat juridik. Av en slump sökte hon jobbet på tidningen. Trodde inte hon skulle få det. Nu sitter hon där. 8 månader har gått. ”It’s a house record”, säger hon. Ingen annan kvinna har orkat jobba kvar så länge. ”Vi arbetar sex dagar i veckan. Varje vecka måste man hitta på fem egna, unika uppslag som man sen ska skriva fem artiklar av. Alla artiklar måste ha riktiga källor, inga anonyma och måste bekräftas och kommenteras från officiellt håll (inte det lättaste i en allt annat än öppen stat). Jag jobbar hela tiden. Flera nätter i veckan sover jag på kontoret. Min familj träffar jag knappt längre.”

Eden tjänar 3000 birr per månad. 1200 kronor. Det är en bra lön. De som jobbar på den statliga tidningen The Ethiopian Herald tjänar mindre än hälften så mycket. Ledningen vill att hon ska ta på sig en redaktörsroll nu. ”Jag har inte tackat ja än. Det skulle innebära att jag tjänar dubbelt så mycket, men stressen kommer bli ännu värre.” Plötsligt lägger jag märke till hur mörk hon är under ögonen, hur ögonlocken slokar, hur sakta hon rör sig. Är du trött, frågar jag. ”Alltid”, svarar hon.

Jag själv lärde mig köra bil i en lång, åldrig, mintgrönmetallicfärgad Volvo 245. Ratten var stor som ett kvarnhjul och när man manövrerade det stora vidundret kände man sig som en styrman snurrande på rodret på ett gammalt skepp. Kopplingen knirrade mysigt när man trampade ned den, lite som en spinnande katt. Och så bromsen. Bromsen var en långsam historia. Ville man stanna fick man med hela sin kraft pressa den mot botten. Musklerna spändes, genast blev man varm, svetten bröt fram i pannan, och sakta, sakta bromsade den mintgröna Volvon in. När jag sedan skulle köra upp var det i en splitterny Golf. Bara man nuddade vid bromsen pulserade det i hela benet och bilen tvärstannade med ett skrik. Nu är jag van vid nyare bilar och deras känsliga bromsar, men att färdas i de blå-vita taxibilarna här får mig att minnas den gamla 245:an.

Än om taxichaufförerna gärna vill stanna för att plocka upp någon så undviker de i alla andra situationer att bromsa. De tutar eller svänger hellre än att bromsa. För de vet att när de trampar ned den tröga bromspedalen i botten händer först ingenting. Bilen fortsätter som innan. Efter ett tag märker man hur det kittlar till lite mot de snurrande hjulen, bilen tappar lite fart, men bara lite. Det gnisslar och skriker, bromsskivorna kämpar allt vad de har, men effekten är snål. När bilen väl stannar är man flera kvarter bort från den punkt när man först satte foten på bromsen. Inte konstigt att Addis är en av världens mest olycksdrabbade städer. Och de ser man på bilarna. Ärrade, gamla soldater som kryper runt på vägarna. Buckliga, repade, illa tilltygade veteraner. Backspeglar som hänger likt strykarhundarnas sönderrivna öron, tillknäppta dörrar som knappt går att stänga, skrynklade motorhuvar som får bilarna att se ut som om de rynkar på pannan åt den kaosartade helt laglösa trafiken omkring.

Trots dessa fallfärdiga, åldriga, vansinnigt körda, ja rent av livsfarliga taxibilarnas status har de varit oss trogna hittills. Vårt transportmedel nummer ett. Men de är inte folkets transportmedel nummer ett. Folket har inte råd med taxi så klart. En färd inom staden kostar runt 70 birr. Det är nästan 30 kronor! En förmögenhet. Folket åker buss. Idag gjorde jag som folket och åkte lokaltrafiken.

Stadens busstrafik utgörs av en fallfärdig, rostande, hostande, haltande armada på flera tusental gamla minibussar, inte sällan av märket Toyota. Liksom taxibilarna är underdelen av karossen målade djupt himmelsblå och överdelen vit. Bakom ratten sitter en modig ung man (det krävs hjärta för att ge sig ut i den stökiga Addis-trafiken) och medan bussen kör halvt hängande ut ur bussens vänstra sidas fönster sitter en annan ung man. Han ropar ut det lilla skeppets destination vid varje hållplats (hur ska man annars veta var den ska? Det finns inga skyltar, inga nummer, inga busskartor) och ser till så att de som kliver på betalar. En resa kostar mellan en och fyra birr (40 öre – 1,60 kr) beroende på hur lång den är. Vid en första anblick kan systemet verka kaosartat men tittar man närmare är det en välorganiserad apparat. Bussarna proppas inte fullare än att man har varsitt säte (till skillnad från till exempel en Malmöbuss under rusningstid), det finns tydliga hållplatser och var man än ska finns alltid en buss som snart avgår. Är man vid en ändhållplats är det bara att hoppa in och sätta sig att vänta på att den ska bli full (det tar inte lång tid för det enda det finns mer av i den här staden än blåvita minibussar är människor som är på väg någonstans), är man mitt ute på en linje är det bara att sluta sig till den grupp som redan står och väntar. Vet man inte var man ska frågar man gruppen. Gruppen vet. Och hjälper dig gärna komma rätt. Jag vet inte hur gruppen vet att där den står är en hållplats. Kanske kan man tyda det på något sätt, kanske finns det någon sorts skylt, någon sorts markör. Men jag tror att gruppen bara vet. Grupper har åkt buss förut. I bussen sitter människor tysta, de tittar tomt rakt fram eller ut genom någon av bussens rutor. Precis som hemma. Smutsiga småsedlar byter händer och utanför sveper Addis Abeba förbi.

Tolv spelare var samlade, flera amerikaner, några etiopier. En svensk. Jag var så klart bäst av alla. Stänkte i skott, mördade i defense (hrshs hrhss… Ben Wallace), bjöd till och med på några dunkar och beefade lite med en gubb-amerikan som tyckte jag knuffades för mycket. Jag  insåg snart hur tunn luften i Addis är.

Redan under uppvärmningen kände jag hur lungorna liksom vidgade sig. När vi började spela förvärrades känslan. Det var som att de försökte bli större, som att de försökte tränga sig ut genom bröstkorgen, växa, bli lika stora som gymmet vi var i och sluta sig om all luft som fanns i hallen. Jag fortsatte spela, springa på breaks, blocka skott, skina helt enkelt. Men på insidan höll jag på att dö. Snart kändes det som att jag spelade under vatten.

Plötsligt krympte hallen, väggarna drogs ihop, fönstren försvann uppåt taket och blev ett böljande ljus, väggarnas färg ändrades, de gick över i vitt och snart var de inte längre gjorda i sten utan i porslin. På golvet suddades linjerna ut och parketten växte ihop med väggarna och rundades ut. Basketkorgen i ena änden av hallen försvann, den andra sögs ihop, skrynklades till och blev en stor vattenkran. Jag var fem år och låg under vattnet i badkaret på Kasten Ottergatan 7 i Örebro. Min pappa klockade tiden. Hur länge kunde jag vara under ytan? Sekunderna gick, badrumslampans ljus böljade omkring mig, de vita badkarskanterna var suddiga genom det täta vattnet och lungorna gjorde ondare och ondare. Snart värkte de fruktansvärt och paniken kom krypande. Jag tittade på det gamla, vita porslinet, kände det strävt under mina russinfingrar. Det brummande, sjungande ljudet från badkaret när jag skakade på mina ben som ett sätt att släppa ut paniken rungade högt och ihåligt där under ytan. Och så var baskethallen tillbaka och badkaret på Kasten Ottergatan 7 tillbaka bland andra minnen. Men värken var kvar. Lungorna vidgades inte längre. Nu krympte de. De drog ihop sig inuti mig. Till två små bollar, två skrynkliga disktrasor, två flämtande stjärnor i mitt bröst. Och plötsligt kändes hallen full av luft, massa luft, som pressade in i min näsa, in i munnen, ner i svaljet Men de flämtande stjärnorna var för små, de kunde inte ta in luften, kunde inte vidgas, kunde inte dra in. Värken spred sig. Den kröp ner i benen. Musklerna skrek efter syre men mina tunna ådror klarade inte av det etiopiska syret. Benen krampade. Jag chippade efter luft, blodsmaken spred sig i munnen, jag sprang i hallen i ett badkar under vattnet.

Myllret av människor, det som ibland försvinner i ett svart lastbilsmoln, försvinner annars aldrig för något förutom det enda större svarta än de stora fordonens dimmor: natten. Och till och med natten får kämpa ett tag innan gatorna töms. Folk är överallt från gryning till långt efter skymning. Barn i sina uniformer på väg till skolan, försäljarna på sina filtar, i sina bodar, utanför sina butiker, slaktarna framför sina köttstycken, skoputsarna vid sina borstar (och svampar och trasor – sneakers putsas inte, de tvättas), tiggarna med sina utsträckta händer, affärsmännen i sina stora kostymer, gubbarna i sina rutiga kavajer, kvinnorna i sina sjalar, de blinda med sina käppar, de rika vid sina bilar, arbetarna vid sina byggen. Strömmar, forsar, floder av personer hela tiden uppför gatan, nedför gatan, ut i gatan. Och så alla de som slår dank, snackar strunt, hänger omkring. Väntar på jobb, tjej, kompis, mat eller bara att något ska hända. När natten sänker sig blir de skuggor bland utspridda sken som skyndar fram och tillbaka. De ilar över gatorna i billyktornas oförutsägbara sken. Sitter vid husknutarna, på trottoaren, på caféerna, restaurangerna, gräsmattorna, staket. Skuggor, skuggor, skuggor. Natten är härlig.

Stortorget. Luften är kall, varje andetag skickar ut ett snart försvunnet moln i gatlampornas gulaktiga sken. Några berusade mäns höga röster ekar ut från en angränsande gata. Lamporna står raka i ryggen, som ett led av soldater. Från glimrande skyltfönster stirrar skyltdockor ögonlöst. En långhårig man med påsar i händerna tittar upp på en byggnad. Hans blick löper utmed husväggen. Plötsligt rycker han till och skyndar vidare. Från en bil som stannat vid ett rödljus dunkar en dämpad bas. Det låter som bilens hjärtas slag. Inte en stjärna syns. På det stora huset rakt fram skiner en klockas visare. De står på tjugo i två.

I Sverige betyder inte solens nedgång att det blir mörkt. Tvärtom, nu är ljusens timma kommen. Gatlampor, taklampor, läslampor, lysrör, lyktor, ljusslingor. Allt tänds och sprider villigt sitt ljus. Ju mörkare årstid, desto mer ljus. En fransman som arbetade i Nigeria berättade en gång för mig hur människorna där, när solen började dala, började springa mot sina hus, jagade av tanken på att inte hinna hem innan det blev svart. I vissa länder innebär mörkrets inbrott att ens sysslor är över. För överallt är det mörkt. Man ser ingenting. Kan göra än mindre. Man går in, stänger dörren efter sig och väntar tillsammans på att solen än en gång ska stiga över horisonten. Men hos oss är det inte så. Som med så många andra av naturens delar har vi tämjt även natten, med el och glödlampa piskat den tam.

Under Paulibron rinner vattnet, becksvart. Som en flod av trög olja. De omkringliggande husens spegelbilder darrar på ytan. En vindil drar försiktigt fram. Men ovanför bron, tjugo, trettio meter upp, blåser vinden hårt. Tre flaggor piskar på ett hustak. Ett vindögt tidningsbud skjuter sin vagn framför sig. Hans rygg är krum och hans steg kvicka.

-          Jag trivs på natten. Det är så lugnt och fridfullt. Natten är inte läskig eller farlig. Men man kan inte vara mörkrädd om man ska jobba som tidningsbud. Man måste vara väldigt trygg i sig själv.

På dagarna driver han ett eget it-företag. Att bära tidningar på natten gör han bara för motionens skull. Och det ger resultat. Den vindögde tidningsbäraren har gått ner 20 kilo sedan i juli. 

Västra hamnen ligger öde. Öresund är becksvart. På andra sidan sundet lyser Köpenhamn upp himlen. Vågor som inte syns kluckar försiktigt. Långt där borta, ute i vattnet, lyser Öresundsbrons två stora bropelarpar. Plötsligt, klockan 01.58, slocknar de tvärt. Kvar i mörkret som nu är där pelarnas sken nyss var är ljuset från en bil. En liten lysmask som kryper över bron.

Det har börjat regna. Dropparna är små men många, de faller tätt. Som en blöt slöja. Asfalten blänker. Ljuset från gatlamporna reflekteras i vätan på marken och får allt att se ut som ett gulnat fotografi. Det är tomt på trafik. Några enstaka taxibilar irrar omkring som herrelösa hundar. Jag tittar in i en av dem. Chauffören tittar sammanbitet tillbaka. Han har grå tinningar och ett stort huvud.

-          Natten är lugn. Natten är skön. Natten är då jag arbetar. Men ibland visar den upp samhällets mörka sidor, säger han.

På Davidshallsgatan svajar lamporna lätt över gatans mitt. Trådarna de hänger på döljs av mörker och regn. De ser ut som en rad svävande ufon. En kvinnas klackar smattrar runt ett hörn.

En liten man i en stor jacka kämpar med att tända sin cigarett. Tändaren verkar ha gett upp, det gör inte mannen. Raspandet från tändaren när han gång på gång försöker få eld slutar inte, snart låter det som tickandet från en klocka.

- Jag gillar vanligtvis inte natten, säger han. För jag måste vanligtvis upp och arbeta dagen efter. Han är på besök i Malmö från Tyskland. Pengar, allt handlar om pengar, fortsätter han. Om du ger mig pengar kan du få fler svar. 

Bensinmacken. Alltid ljus, alltid öppen. Full av mat och förnödenheter. Nattens oas. Två unga män sitter uppflugna på varsin stol. På den smala bänken framför sig har de dukat upp en 200 grams chokladkaka, grillchips, sex chokladbollar, en påse ostbågar och två iste. I händerna har de varsin ketchup- och senapsspacklad chorizo. Deras ögon blänker rött. Den ene, han med rakat hår och satt kroppshydda, säger:

- Jag gillar att vara uppe om natten. För när jag går och lägger mig vet jag att dagen då jag måste jobba snart är här.

Den andre, han har långt, krulligt hår och luktar rök:

- På natten finns inga måsten, inga krav. Då har man själv kontrollen.

Klockan på väggen bakom disken visar kvart i fyra. 

Över Möllevångstorget skyndar en skepnad. Det är en man klädd i lång rock, på huvudet har han en upprullad mössa. Svetten pärlas i hans ansikte. Han går i ett rasande tempo.

- Jag gillar tystnaden på natten och att det inte är så mycket människor. Samtidigt är man inte totalt ensam.

Nattvandraren har inget arbete för tillfället. Då kan han vara uppe sent om kvällarna. Ibland, eller till och med ofta, blir det en rask promenad. Han är aldrig rädd för mörkret, eller natten.

- Barn är rädda för mörka rum. Men ett mörkt rum är inte farligare än ett ljust. De är sin egen fantasi de är rädda för.

Folk flöt förbi. En brokig skara på väg upp eller ner i trappan. Steg för steg. En man i smala, blå träningsoverallbyxor och med instoppad jeansskjorta tog två i taget. En militär spatserade neråt, hans pistol guppade i hölstret. Skolbarn med för stora skor sprang klumpigt uppåt. Deras skor small mot trappstegen. Solen skickade nyvakna strålar att bleka vyn. En gubbe i rutig kavaj gick förbi, tidning under armen. Jag undrar var han ska? Vad har han tänkt på under sitt liv? Barndomen? Politik? Eller oroat sig över döden? Är han en tänkare överhuvudtaget?

En liten pojke stannade framför mig, lutade sig trött mot muren vid vår sida. Hans ögon var blanka. En smutsig hand sträcktes ut. Jag gav honom ingenting.

Var kommer alla dessa människors kläder ifrån, tänker jag plötsligt. De flesta är konstigt klädda. Det finns ingen logik. Inget mönster. Inget matchar, inget sitter som det ska. Stora kavajers axelmuddar sträcker sig långt utanför kroppens sidor, för korta byxor viftar omkring anklar, tjocka, stickade tröjor är instoppade i smala, stenkrosstvättade jeans, vida, beiga koftor över färgglada kjolar, vita skjortor till joggingbyxor, basketlinnen till kostymbyxor, ironmaidentshirtar, nattlinnen, pjäxor, parkas, mockajackor, ja allt möjligt färdas den knackiga vägen upp eller ner för trappan. Och jag undrar var de kommer ifrån? Var inköps de? Är det västs gamla kläder som skickas hit? Ett helt land i second hand. Jag har hört rykten om biståndsförsändelser som stjäls och sedan säljs. Eller är det överblivna lager som säljs billigt? Det väst aldrig ville köpa? Jag vet inte. Men det skapar en lustig stadsbild. Som ett stort, levande Myrorna, ett vandrande Erikshjälpen, en Röda korset-butik som fått eget liv och intagit gator och torg.

– Förr försörjde romerna sig på hantverk, musik, handkraft. De levde som nomader. I dagens samhälle finns ingen marknad för dessa deras ursprungliga försörjningssätt. Och allt land ägs av någon. Nomadlivets dagar är förbi, säger Karolina Kosa, doktor i folkhälsa vid Debrecens Universitet.

Jag träffar henne en kall kväll i Debrecen. Hon är en bestämd kvinna med ett försiktigt sätt. Blicken är rak men återhållsam. Den är lite sorgsen. Rösten är lätt darrande, som ett löv på senhösten.

– Guyla kommer snart, säger hon. Och hans fru, Ankara.

Guyla och Ankara Balogh är båda ungerska romer. De lever tillsammans med andra romska familjer i utkanten av Debrecen i en övergiven tegelfabrik. (Senare kommer jag att besöka dem i deras hem. Läs om det här)

Karolina Kosa driver sedan några år en NGO. Det var när hon medverkade i ett projekt som kartlade romska bosättningar, lika den där Guyla och Ankar bor, runt om i Ungern som Karolina Kosa kom i kontakt med romer och fick upp ögonen för deras situation. Hon startade upp en NGO, som Guyla Balogh idag driver. Den fokuserar på romers bostadssituation. Förändring behövs. Romerna har slagit sig till ro. Men ron uteblir. Karolina Kosa förklarar.

– Idag krävs utbildning för att klara sig i dagens samhälle. Men de romska barnen halkar efter redan tidigt i skolan. De kommer ofta från analfabetiska hem. Den skriftliga traditionen är mycket begränsad. När de börjar skolan slängs de in i en värld där det skrivna ordet och läskunskapen är nyckeln till allt. Barnen omkring dem fattar snabbt, de flesta kan redan läsa, de får beröm och uppmuntran. De romska barnen hinner inte med. Och känner utanförskap. Deras färdigheter, till exempel musikalitet och kreativitet har inget värde i skolan. Sakta men säkert tappar de lusten. Därtill kommer tryck hemifrån. En rom räknas som vuxen tidigt i sitt liv. 15 år? Dags att hjälpa till, laga mat, städa, tvätta, dra in pengar. Bilda familj, ta hand om barnen. Skola? Det finns det inte tid för.

Guyla och Ankara Balogh sluter upp. De är båda korta, med svart hår, svarta ögon och raka blickar. De gnuggar sina händer. Som sagt, kvällen är kall.

Guyla och Ankara Balogh berättar om sitt hem, om fabriken. Karolina Kosa översätter. De berättar att fabriken som en gång drevs där gjordes så i statens regi. Som alla andra fabriker på den tiden. Staten äger fortfarande marken. Och husen på den. Och staten gillar inte att där bor romer.

– Här får ni inte bo, romer, säger staten. Det här är min mark.

Och vips är hela bosättningen, byn, lägret, vilket namn man nu väljer, olagligförklarad. Detta skedde 2007. Alla som bodde i den gamla fabriken fick veta att de måste lämna den. Vissa familjer tog sitt pick och pack. Andra stannade. Guyla och Ankara Balogh stannade. Men inte utan risk. För kommer en dag staten och finner dem där körs de bort. Deras hem tas ifrån dem. Inte nog med det. Vad som sätter skräck i fabrikens invånare är att deras barn omhändertas. För staten gillar inte hemlösa föräldrar. Och om de inte bor i fabriken har de ju inget hem. Då tar staten deras barn. Fabrikens invånare är fyllda av skräck, skräcken för att förlora sina barn. Samtidigt räds de att lämna sin fabrik. För var ska de ta vägen? Stanna och riskera barnen eller dra vidare, rakt ut i intet?

Guyla Balogh. Han menar att det största problemet är arbetslösheten. Det finns inga arbeten. Särskilt inte åt romer.

- Vi ses alla som tjuvar, som likadana, jag önskar människor kunde se på varandra som individer, säger han.

I Ungern finns en uppgivenhet. Det är de överrens om, Guyla, Ankara och Katarina. Människor är rädda och tar lagen i egna händer. Samtalet tar en underlig vändning som jag inte förutspått. Guyla berättar hur han irriteras av rättsväsendets svek gentemot folket. Romer som begår brott grips inte, häktas aldrig, straffas inte. Det spär på hatet mellan människor, särskilt det mot romer. Han tror det är en medveten taktik. För att hålla människor ifrån varandra. Dela dem. Sprida rädsla. Och avsky.

Minimilönen i Ungern är cirka 70,000 forint. Allt med ett värde upp till 20,000 forint kan stjälas utan att det rubriceras som ett brott. Det vill säga polisen gör inget åt det. Inte ens på pappret. Värt mer än 20,000? Inte? Då är det inget brott.

Hatet växer.

2005. En ungersk man kör sina två döttrar i sin bil. En romsk flicka springer ut i vägen framför bilen. Hon blir påkörd. Men klarar sig utan skador. Hon springer in i sitt hem, som ligger precis bredvid. Antagligen chockad, gråtande, men inte skadad. Mannen som körde bilen har stannat. Flera har sett vad som hände. En skara romska män, bekanta med flickan, drar ut mannen ur bilen. Och slår ihjäl honom. Ingen grips. Ingen åtalas. Ingen straffas.

Hatet växer.

Guyla förfäras. Och en grupp ungerska män mördar slumpvis utvalda romer. Barn, män, kvinnor. En pappa och hans fem-årige son skjuts med hagelbössa när de kommer utspringande ur sitt brinnande hus efter att molotovcocktails har kastats in genom fönstren. En mor och hennes dotter skjuts medan de sover i sina sängar. Liknande incidenter tar plats. Sju dödsfall på två år. Över 30 attacker. Romska medborgargarden bildas. Skräcken är enorm.

Guyla sörjer. Och klandrar staten för handfallenhet. För att den låter sina medborgare ta lagen i egna händer. För att den låter sina medborgare tappa tron på den. För att den inte griper romer som begår brott.

Vägen löper bredvid de oklanderliga parkeringsytorna, förbi reklamskyltarna, och… ut i ingenting. Asfalten upphör och ett dammigt, buckligt, skumpigt åbäke tar vid. Högt gräs skjuter upp vid dess sidor. Vid vägens slut (väg? mer en stor stig) anar man något. En dumpdunge? En soptipp? Världens ände? Så kommer man närmare. Några förfallna tegelbyggnader skymtas och runt dem ett kluster av små träbodar och plåtskjul. Överallt ligger bråte, gamla bräder, kartonger, lastpallar, plastbackar. En rostig bil solar sig i gräset. Kycklingars kackel och hundars skall. En spinkig tomatranka sträcker sig mot skyn. Här bor ju folk!

Det lilla samhället vid vägens slut är varken världens ände eller en soptipp, men ändå är det just det det är, det är en romsk bosättning, en soptipp vid världens ände.

I sitt hem står Fru Guyla Balogh, eller Ankara som hon kallas, och rör i en gryta med puttrande pasta. Vedspisen maten lagas på står och brinner i ett hörn av det rum som är hennes familjs bohag. Det ryker rakt ut i rummet. Rummet ja, det är inte stort, 20 kvadratmeter kanske, en säng tar upp största delen av det. Täcket är malätet, kuddarna läcker stoppning. I väggarna gapar stora hål.

Ankara Balogh visar upp sitt hem. Den enkla spisen, den gamla sängen, en trasig affish på väggen, mycket mer är det inte. Hon ler försiktigt. Hennes make Gyula Balogh tar vid uppdraget ute på gården.

Han visar runt. Med stor entusiasm. Han pekar, uppmanar till fotografering, öppnar dörrar, kliver in hos familjer. Se här, säger hans kroppspråk, titta på detta mörka rum, och titta där i taket där en glödlampa lyser med sin frånvaro. Följ med in här, i denna fuktiga, smutsiga lya. Se på skynket, denna gamla trasa från förr, som hänger här där en dörr skulle ha suttit, gestikulerar han. Tänk dig kylan som smyger in här om de kalla nätterna. Och vintern är inte ens här än! Hälsa på dessa eländiga familjer, se deras usla hem, uttrycker hans rörelser. För prata kan vi inte. Vi talar inga gemensamma språk och någon tolk fanns aldrig tid att skaffa fram. Det var att följa med nu eller att inte se.

Det är inte av stolthet han visar runt, det är inte därifrån hans energi hämtas. Det är ur sorgen. Han sörjer hur han bor, hur hans barnbarn växer upp, var hans grannar sover. Men om någon ser det här, då kanske det kan bli ändring. Om någon upplever hur vi lever kanske något kan hända. Det är frustrationens ihärdighet han visar upp. Och hoppets. Hopp om förändring. Herr Guyla Baloghs korta ben ilar över gårdsplanen. Han pekar med kraft. Fram och tillbaka. In i hus, ut ur hus. Titta där, se här, känn på det, hälsa här. Allt måste ses, doftas, kännas! Det här är förfärligt, lyser det ur hans ansikte förvridet i en grimas av skam, förfäran, ja nästan äckel. Detta är mitt hem. Bortom parkeringen, bakom varuhuset, vid världens ände.

(Varför? En bakgrund. En fortsättning)