Länken i kedjan

Etiopien. En lämplig plats att utgå ifrån i en text om yttrandefrihet. Just nu utspelas i de förvirrande etiopiska rättegångssalarna ett slag under yttrandefrihetens flagg. Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye står åtalade under låtsasdemokratin Etiopiens vaga antiterroristlag. Lagen är ett slibbigt gungfly regimen kan knuffa ut obehaglig opposition på för att sedan se de sakta sjunka ned bland geggiga lagformuleringar. Jag hoppas att Johan Persson och Martin Schibbye snart släpps ut i friheten igen tillsammans med de andra journalister, oppositionspolitiker och andra ansedda faror som låsts in bakom diktaturens galler i Kalityfängelset. Och jag hoppas att svensk regering gör vad de kan för att så skall ske.

Jag ska berätta en annan historia från Etiopien. Den utspelar sig cirka ett år innan de två svenska journalisterna greps, under den tid då Etiopien var ett långt ovanligare inslag i de svenska medierna än vad det är idag. Men lika helvetiskt ofritt.

Reyot har ett rakat huvud. Han är kort och klädd i en gammal skinnjacka. På fötterna har han ett par smutsiga myggjagare som vrider sig högt upp ovanför hans tår och i munnen en uppsättning ruttnande tänder. Han har ett sömnigt leende och trötta ögon, uttrycket hos en man som inte sover ordentligt. Han skakar min hand hjärtligt och välkomnar mig till Sekota. Reyot är utbildad journalist och anställd av statens informationsbyrå i Sekota. Han är barndomsvän till en man jag lärt känna i Addis Abeba.

Några timmar tidigare dammade jag in i den lilla staden Sekota i norra Etiopien i en fet, vit Jeep, några kattuggande biståndsarbetare (alltid biståndsarbetare som kör de finaste jeeparna) hade plockat upp mig på den slingriga vägen mellan stenkyrkornas stad Lalibela och den lilla dammråttan till stad Sekota. Väl framme körde de mig till stadens bästa (enda?) hotell.

När jag fyller i mina uppgifter i hotellets stora liggare hör en man som går förbi att jag uppger journalist som yrke. Han sträcker fram sin hand. Zelalem, som han heter, är en kollega. Han är 184 centimeter lång, en jätte i detta land, har stora iakttagande ögon och långa armar. Hans hud blänker. Zelalem (betyder “För evigt”) jobbar som reporter på ETV, Etiopiens statliga tv-kanal och är i Sekota för att rapportera från det lokala nationaldagsfirandet.

Snart sitter vi alla tre på en Tej-bar och dricker det typiska honungsvinet. Vi sitter på en bakgård uppradade på en bänk, framför oss ligger tre stora kor och idisslar, bredvid oss sitter en rad med gubbar i för stora kavajer. Reyot berättar om journalistikens status i landet.

”Det finns inga stjärnreportrar i Etiopien, inga stora journalister. För ingen tillåts blomstra på det sättet, ingen tillåts sticka ut, ingen kan gå sin egen väg. Alla stöps i statens formar. För att få ett bra jobb måste du känna någon, vara släkt med någon, det spelar ingen roll hur duktig du är. För det handlar inte om prestation. Duktiga journalister vill ingen ha i det här landet. Det enda journalister ska rapportera om är jordbruk. Staten älskar att visa upp jordbruk. Jordbruk, jordbruk, jordbruk.”

Zelalem visar sig ha en annan ståndpunkt och plötsligt ser jag hur olika de två journalisterna är. Zelalems vita tänder mot Reyots ruttna, Zelalems välskräddade skjorta mot Reyots slitna skinnpaj, Zelalems artigt stela, lätt inställsamma, lite naiva och samtidigt överlägsna sätt mot Reyots ärliga, raka och råare sätt. Den ene en stolt och präktig reporter i statens tjänst, nöjd där han är, en regimens man på fältet. Den andre en bitter tänkare, fångad som en råtta i en labyrint av förtryck, fast som en fluga i ett nät av odemokratiska principer, en besviken journalist kämpande med att hålla sina drömmar och ideal vid liv.

Zelalem:

”Medborgarna är inte redo för fri television. Det är bra att det bara finns den statliga tv-kanalen. Privata kanaler skulle kunna lura människor, slå i dem falskheter och underminera vårt samhälle. Våra medborgare är för outbildade för att hantera privatiserad television.”

Reyot är i statens tjänst, en informatör. Men han tänker journalistiskt och han har insett svagheterna med det system han lever och arbetar i. Jag är säker på att han sitter inne med mer kritik än den han delar med sig av, i hans blick ser man avsky när orden han uttalar är milt skeptiska, när Zelalem lovordar ETV:s arbete vrider han obekvämt på sig och när jag frågar honom rakt ut om vad han tycker om sin arbetsgivare undviker han att svara.

Zelalem är reporter men hans hjärna tänker informerande, för att inte säga propaganda. Han är uppslukad av systemet, han har köpt regimens bild. ”Jag är fri att göra de jobb jag själv vill, jag bestämmer ämne och vinkel”, säger han. Reyot tar en djup klunk Tej. Zelalem är den perfekta reportern, den som Reyot talade om innan, stöpt av staten. Han behöver inte hållas efter, de jobb han gör är harmlösa hyllningar av det Etiopiska samhället och han gör dem inte för att han är rädd föra att göra något annat utan för att han anser att det är vad han ska göra. Zelalem är vad jag och antagligen de flesta av er också hade varit i samma situation: en del av systemet, en länk i den skendemokratiska kedjan.

Vi måste alla dagligen kämpa, för kedjorna som fjättrar fjärran länder fjättrar också oss. För fjärran länder finns inte längre. Allt sitter ihop. Och en boja kring en människas fot håller tillbaka även hans hand.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Jag fick stafettpinnen av Ivar Arpi som skrev på sin blogg. Mer information om bloggstafetten, ”Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till kommunikatören Markus Welin som publicerar på sin blogg mwcom.se imorgon, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.