Publicerat i Vagabond 2011.
Gräsligt dekorerade plågoandar, skraltiga skrothögar, avgasspyende må-illa-fabriker. Etiopiens bussar är förfärliga. Och beroendeframkallande.
Det börjar med att man blir föremål för en kamp. Kampen om kunden. Unga killar i bussbolagens tjänst stryker likt hungriga hyenor omkring på stationerna i jakt på eventuella resenärer. När de väl ser dig hugger de direkt. De skriker och gestikulerar. De drar i dina kläder, rycker i ditt bagage. Allt för att du ska välja deras buss: Etiopiens bästa, snabbaste och bekvämaste buss.
Väl ombord börjar väntan. Väntan på att bussen ska fyllas. För ingen buss går med tomma säten. Nu börjar du istället heja på de unga pojkarna du nyss besvor. ”Ta honom! Där borta! Kom igen! Fyll bussen någon gång.”
Motorns tomgångsmorrande övergår plötsligt i ett vrål, ur avgasröret yr ett svart moln och med ett ryck startar färden. Allt som oftast har du en lång resa framför dig. Till och med sträckor som kinesiska, statliga pengar (”our chinese brothers” som de asiatiska vägbyggarna kallas i folkmun) har välsignat med en asfaltsväg kräver tid. Som Addis Abeba – Jimma, 30 mil, sju timmar. Eller Addis – Harar, 50 mil, tio timmar. Etiopien är ett land täckt av berg. Det ger otroliga färder på svindlande vägar men tar ut sin rätt när det kommer till tid. Än värre är sträckorna dit kineserna inte hunnit än. Till exempel Shashamene – Arba Minch.
Där skumpar och studsar man fram. Vägens hål är djupa som badkar. Då och då kastas man upp från sin stol, bråkdelen av en sekund är man luftburen, för att sedan brutalt braka ned på sitt säte med en smäll. Man känner ryggraden tryckas ihop, revbenen knakar och i flera kilometer värker ens inre organ.
Det är i de ögonblicken man är som närmast Etiopiern. Annars är ofta något i vägen: språkbarriärer, kulturell oförståelse eller, väldigt ofta, klyftan mellan fattig och rik. Men inför bussarnas brutala skumpande är vi alla lika.
I söder: Plötsligt, mitt i ingenstans, bromsar bussen in med ett skrik.
Katpaus.
Mot bussen kommer ett grönt hav av palmbladsknyten springande. Däri ligger buntar med kat. Den centralstimulerande växtdrogen – som ibland kallas växtvärldens amfetamin – är lika vanlig i Etiopien som morgonkaffet i Sverige. Nu trycks stora buntar av kvistarna in genom bussens fönster. Säljarnas filosofi: ju mer kat jag pressar in, desto fler sedlar kommer ut.
Sedan börjar tuggandet. Kat är en långsam drog som kräver tålamod. Bussen förvandlas till en boskapsvagn full av idisslande kossor. Kinderna bullar upp som på hamstrar och sakta färgas de tuggande käftarna gröna av de smaskiga bladen.
I norr: Bussen stannar inte här. Norr är torrt och hett, här växer ingenting. Dessutom är folk i norr väldigt religiösa. Droger är tabu.
Inne i bussen är jag nästan alltid ensam vit. Men än mer sticker jag ut på grund av boken i mina händer. Etiopiern läser inte ombord, han löser inga korsord. Etiopiern försöker inte fördriva tiden, han blir ett med den. Han sitter still och tittar tomt framför sig. Timme efter timme, mil efter mil.
Ibland smäller det till och en buss går sönder. Passagerarna lämnar genast sina platser och går ut. Inte en suck hörs, inte en besviken min syns. Efter ett tag, ibland minuter, ofta timmar, är bussen lagad och den väntande skaran återgår till sina platser, lika lugnt och oberört som de lämnade dem.
Till slut når bussen sitt mål. Den dammar in på någon grusplan och man förundras över att det gamla skrället faktiskt klarade det. Själv ramlar man ur bussen stel som en gammal farbror. Och man inser att för varje gupp som får ens inälvor att kvida, för varje liter yrande damm man drar ned i sina lungor (alltid är det något fönster som inte går att stänga), för varje ny buss man lämnar bakom sig, parkerad på någon smutsig etiopisk busstation, desto mer längtar man till nästa gång det är dags att traska in bland hyenorna, känna de slita i ens baggage och sen borda ännu ett åbäke.
Vackraste sträckorna att åka buss i Etiopien:
- Debark – Axum. Från den bland de massiva Simien Mountains slingriga grusvägen (anlagd av Italienarna under ockupationen på 30-talet) bjuds man på otroliga utsikter. På en sten längs med vägen står det inristat av italienarna: ”Under de fem år det tog att bygga den här vägen bjöd bergen oss lika mycket motstånd som de stridande etiopierna.”
- Addis Abeba – Bahirdar. Kinesiskbyggd asfaltsväg ger en skön färd över grönskande berg och breda floder.
- Shashamene – Arba Minch. Över vida savanner och genom frodig djungel. Höjdpunkten är bananbyn Areka. Området här omkring förser i stort sett hela landet med bananer. Alla i byn säljer och alla i bussen köper. För några tiotal öre får man ett kilo bananer. Genom bussens rutor seglar påse efter påse av det gula guldet.
Etiketter buss, dekorerade, Etiopien, hyenor, kitch, reportage, resa, skramliga, Vagabond
