Den gamla fabriken – en bakgrund en fortsättning

Människorna i Den gamla fabriken talar. Förklarar. Tycker. En bakgrund. En  fortsättning.

Den gamla fabriken övergavs för flera decennier sedan. Verksamheten lades ner, lokalerna tömdes. Snart flyttade romska familjer in. I brist på annat. De var inte längre nomader.

– Förr försörjde romerna sig på hantverk, musik, handkraft. De levde som nomader. I dagens samhälle finns ingen marknad för dessa deras ursprungliga försörjningssätt. Och allt land ägs av någon. Nomadlivets dagar är förbi, säger Karolina Kosa, doktor i folkhälsa vid Debrecens Universitet.

Jag träffar henne en kall kväll i Debrecen. Hon är en bestämd kvinna med ett försiktigt sätt. Blicken är rak men återhållsam. Den är lite sorgsen. Rösten är lätt darrande, som ett löv på senhösten, precis innan det faller.

– Guyla kommer snart, säger hon. Och hans fru, Ankara.

Guyla och Ankara Balogh är båda ungerska romer. De lever tillsammans med andra romska familjer i utkanten av Debrecen i en övergiven tegelfabrik. (Senare kommer jag att besöka dem i deras hem. Läs om det här)

Karolina Kosa driver sedan några år en NGO. Det var när hon medverkade i ett projekt som kartlade romska bosättningar, lika den där Guyla och Ankar bor, runt om i Ungern som Karolina Kosa kom i kontakt med romer och fick upp ögonen för deras situation. Hon startade upp en NGO, som Guyla Balogh idag driver. Den fokuserar på romers bostadssituation. Förändring behövs. Romerna har slagit sig till ro. Men ron uteblir. Karolina Kosa förklarar.

– Idag krävs utbildning för att klara sig i dagens samhälle. Men de romska barnen halkar efter redan tidigt i skolan. De kommer ofta från analfabetiska hem. Den skriftliga traditionen är mycket begränsad. När de börjar skolan slängs de in i en värld där det skrivna ordet och läskunskapen är nyckeln till allt. Barnen omkring dem fattar snabbt, de flesta kan redan läsa, de får beröm och uppmuntran. De romska barnen hinner inte med. Och känner utanförskap. Deras färdigheter, till exempel musikalitet och kreativitet har inget värde i skolan. Sakta men säkert tappar de lusten. Därtill kommer tryck hemifrån. En rom räknas som vuxen tidigt i sitt liv. 15 år? Dags att hjälpa till, laga mat, städa, tvätta, dra in pengar. Bilda familj, ta hand om barnen. Skola? Det finns det inte tid för.

Guyla och Ankara Balogh sluter upp. De är båda korta, med svart hår, svarta ögon och raka blickar. De gnuggar sina händer. Som sagt, kvällen är kall.

Guyla och Ankara Balogh berättar om sitt hem, om fabriken. Karolina Kosa översätter. De berättar att fabriken som en gång drevs där gjordes så i statens regi. Som alla andra fabriker på den tiden. Staten äger fortfarande marken. Och husen på den. Och staten gillar inte att där bor romer.

– Här får ni inte bo, romer, säger staten. Det här är min mark.

Och vips är hela bosättningen, byn, lägret, vilket namn man nu väljer, olagligförklarad. Detta skedde 2007. Alla som bodde i den gamla fabriken fick veta att de måste lämna den. Vissa familjer tog sitt pick och pack. Andra stannade. Guyla och Ankara Balogh stannade. Men inte utan risk. För kommer en dag staten och finner dem där körs de bort. Deras hem tas ifrån dem. Inte nog med det. Vad som sätter skräck i fabrikens invånare är att deras barn omhändertas. För staten gillar inte hemlösa föräldrar. Och om de inte bor i fabriken har de ju inget hem. Då tar staten deras barn. Fabrikens invånare är fyllda av skräck, skräcken för att förlora sina barn. Samtidigt räds de att lämna sin fabrik. För var ska de ta vägen? Stanna och riskera barnen eller dra vidare, rakt ut i intet?

Guyla Balogh. Han menar att det största problemet är arbetslösheten. Det finns inga arbeten. Särskilt inte åt romer.

- Vi ses alla som tjuvar, som likadana, jag önskar människor kunde se på varandra som individer, säger han.

I Ungern finns en uppgivenhet. Det är de överrens om, Guyla, Ankara och Katarina. Människor är rädda och tar lagen i egna händer. Samtalet tar en underlig vändning som jag inte förutspått. Guyla berättar hur han irriteras av rättsväsendets svek gentemot folket. Romer som begår brott grips inte, häktas aldrig, straffas inte. Det spär på hatet mellan människor, särskilt det mot romer. Han tror det är en medveten taktik. För att hålla människor ifrån varandra. Dela dem. Sprida rädsla. Och avsky.

Minimilönen i Ungern är cirka 70,000 forint. Allt med ett värde upp till 20,000 forint kan stjälas utan att det rubriceras som ett brott. Det vill säga polisen gör inget åt det. Inte ens på pappret. Värt mer än 20,000? Inte? Då är det inget brott.

Hatet växer.

2005. En ungersk man kör sina två döttrar i sin bil. En romsk flicka springer ut i vägen framför bilen. Hon blir påkörd. Men klarar sig utan skador. Hon springer in i sitt hem, som ligger precis bredvid. Antagligen chockad, gråtande, men inte skadad. Mannen som körde bilen har stannat. Flera har sett vad som hände. En skara romska män, bekanta med flickan, drar ut mannen ur bilen. Och slår ihjäl honom. Ingen grips. Ingen åtalas. Ingen straffas.

Hatet växer.

Guyla förfäras. Och en grupp ungerska män mördar slumpvis utvalda romer. Barn, män, kvinnor. En pappa och hans fem-årige son skjuts med hagelbössa när de kommer utspringande ur sitt brinnande hus efter att molotov cocktails har kastats in genom fönstren. En mor och hennes dotter skjuts medan de sover i sina sängar. Liknande incidenter tar plats. Sju dödsfall på två år. Över 30 attacker. Romska medborgargarden bildas. Skräcken är enorm.

Guyla sörjer. Och klandrar staten för handfallenhet. För att den låter sina medborgare ta lagen i egna händer. För att den låter sina medborgare tappa tron på den. För att den inte griper romer som begår brott.