räven och jag

Jag vaknade av att min vita matkasse rasslade iväg över stranden mörka vågor av sand. Stjäl någon min frukost? Men någon förövare syntes inte till. Jag återvände till sömnens rike i tron att min frukost fått eget liv och som en vandrande vålnad av plast kilat iväg över sanden. Men så vaknade jag igen. Denna gång av att mitt juicepaket vaknat till liv och nu sprang över dynerna. Det var då jag såg förövaren. Slank kropp, ilande ben, spetsiga, överdimensionerade öron, en smal nos och ett aktivt kroppsspråk. En räv. Den lille varelsen stal min frukost. Jag förbannade hans arma själ.

Denna gång förblev jag vaken. Vem vet vad en hungrig räv hittar på? Kanske biter han av mig strupen och släpar mig till sitt gryt? Delar mitt kött och mitt blod med sina bröder och systrar? En rävarnas nattvard? Som sagt, jag förblev vaken. Så kom räven åter. Jag såg kraken komma genom mörkret. Och jag beslutade att förlåta krypet. Han var ju bara en liten räv. Hungrig och orädd. På jakt efter att stilla sitt behov efter föda. Vi blev vänner. Sida vid sida satt vi, jag och räven, och blickade upp mot stjärnhimmelen. Ibland sprang den iväg för att jaga en insekt eller äta upp en krabba. Ibland sneglade han mot min ryggsäck, i hans smala ögon lyste en undran. Finns det föda också i den säcken? Då skakade jag på huvudet nekande, nästan varnande, varpå han, för jag bestämde mig för att det var en han, slog ner blicken. Nästan lite skamset. En gång gjorde han det inte. Han närmade sig min ryggsäck. Jag ställde mig upp, tog ett steg mot honom, snabbt. Han försvann med ett språng bort bland skuggorna. Men snart var han tillbaka. Kilade omkring. Nyfiken. Stressig.

Så reste sig solen över horisonten. Natten var till ända. Räven var borta. Kanske låg han i sitt gryt. Molnen lyste i rosa, himmelen i orange. En surfare red på vågorna.

Etiketter bells beach, djurvän, hav, natt, räv, strand