Sitter i vimlet på Heathrow. Väskor och människor, människor och väskor. Överallt. Ibland väser en elbil förbi. En blandning av stress, förväntan, nervositet, irritation, trötthet, glädje, nyfikenhet. En känslornas cocktail.
Flygplatsen är köernas Mecka. Kö till incheckning. Kö till passkontroll. Kö till säkerhetskontroll, taxfree, till boarding. Överallt radar folk upp sig. Väntar, minuterna går, halvtimmarna, till och med timmar. Få suckar hörs. Inte många leenden syns heller visserligen. Men suckarna är få. Köerna är funktionella. Det råder ordning. Ingen bryter ledet, trängs, fuskar eller bedrar. Alla vänta på sin tur. Med stort tålamod. Större än vanligt.
Just nu väntar jag på en kö. Väntar på att den ska röra sig. Krympa. Förintas. Försvinna. Jag väntar på att den likt sanden i ett timglads skall rinna ner i planet. Men än så länge är den lång. Riktigt lång. En köernas anaconda. Jag drar min väska till dess svansspets och sällar mig till massan. Låter köernas anakonda svälja mig hel.
