Första gången jag kom till Tana (Antananarivo, Madagaskars huvudstad) bredde staden ut sig för mina ögon som ett okontrollerbart kaos. Ett stök, ett stirr, ett virrvarr jag inte kunde greppa. Det var svårt att få händerna omkring det och om jag lyckades sprätte det iväg som en hal tvål. Jag kunde inte fokusera blicken, inte samla tankarna. Överallt bilar, människor, hus, gator. Som i många städer. Men här var anatomin annorlunda. Bilarna var gamla, skruttiga, fallfärdiga. Faktiskt konstigt att de överhuvudtaget rullade. Och de körde på ett annat sätt, ryckigare, oförutsägbart, svängde hit och dit. Bromsade plötsligt, eller än vanligare: inte alls. Människorna var fler, inte i antal men i uppförande, sättet de cirkulerar på, närmar sig en, pratar, skriker, skyndar, sitter gör att de ger intrycket av att vara fler än de egentligen är. Och de var smutsiga, skitiga, trasiga, fattiga. Och alla säljer något. På en filt, ett bord eller på marken ligger någonting som är till salu; kläder, frukt, prylar, mat. Oftast är det ingen som stannat for att köpa. Alla andra säljer ju också något! Husen spretade åt alla håll. Slitna, bitna av väder, nötta av tid. Gatorna slingrade sig i ett mönster utom min förståelses räckvidd. Och de var översållade av smuts, människor och redan nämnda varor till salu. Jag hade anlänt till något nytt, något jag aldrig tidigare skådat, en annan värld, ett nytt universum med en logik jag inte kände, det var u-landsstadens anatomi. Det förstod jag.
Sedan begav jag mig från staden i en överfull minibuss. I två månader var jag från den, jag reste runt i södern och ute på kusten, där var lika smutsigt, stökigt, annorlunda, fattigt som i Tana. Så återvände jag till Tana. Men vad hade hänt här? Vem hade städat gatorna, vem hade byggt om och renoverat husen? Vem hade köpt alla dessa fina, dyra, nya bilar som gled omkring på gatorna? Och gatorna! Vem hade lagt alla dessa raka, fina, nyasfalterade gator? Och alla restauranter, affärer, caféer, med polerade marmorgolv, glänsande diskar, stora speglar och klara fönster, var kom de ifrån? Vem hade tagit med sig Europa hit? För så kändes det. Som att återvända till Europa, till hemma, till det familjära, det bekanta. En fransktalande, utbildad, materiellt rik stad. Men jag insåg att ingen gjort någonting här, ingen var den som tagit Europa hit. Det var jag som tagits från södern hit. Och det var jag som genom mina ögon nu såg element av Europa istället for att se olikheterna som tidigare. Tiden i södern, vid kusten hade förändrat min blick, lagt ett filter över den, böjt mina linser, vidgat mina pupiller, ändrat min synnerv så att jag nu såg saker i ett nytt ljus. Och jag insåg en annan sak. Södern är verkligen smutsig, fattig, trasig, enkel. Gatorna är knappt gator, husen är ofta skjul, hyddor eller bara pappkartong, kläderna är knappt kläder, de är tygbitar som hålls samman av enstaka trådar, bilarna är få och de som finns gamla, sjuka, de ligger på dödsbädden. Kontrasten förvandlade Tana, u-landsstaden, till hemma, till ren, till modern, till Europa. Men vad har Europa förvandlats till?
Etiketter anatomi, Antananarivo, fattigdom, fattigt, gatuförsäljning, huvudstad, kontrast, Madagaskar, södern, u-land, u-landsstad
