Så bryts lugnet. Idyllen. Precis som den nybyggda bryggan från huset till vattnet skär av stranden skär oro, uppståndelse, nervositet genom bylivet.
Anakao är en stillsam liten fiskeby långt söderut på Madagaskars västkust. Folket lever av sina piroger; färgglatt målade små båtar gjorda av urholkade trästammar. Från dessa drar de upp fisk och lägger ut nät, seglar ut turister till korallrevet några hundra meter ut för snorkling eller surfing eller till Nosy Ve, den lilla ön som ligger som en karamell på horisonten samt fraktar varor till och från Toliara eller St Augustin. De bor på stranden. Byns bebyggelse, till största delen enkla hus och hyddor, ligger ett stenkast från de mineralvattenklara vågorna. Det är bara en smal remsa kritvit sand och raden av fyrverkerifärgglada båtar på den som skiljer husen från havet. I vattenbrynet leker barn, kläder tvättas, kastruller diskas och fisk rensas. Fjäll från baracudor och stora fiskhuvuden med livlösa ögon lämnas kvar i sanden stirrande anklagande på förbipasserande. Kvinnor samtalar sittandes i sanden i små grupper medan de flätar varandras hår. En pinne viner genom luften. Barns skrik följer tätt efter. De leker ett pinnbaserat brännbollsliknande spel. Idyllen är ett faktum. Men bröts inte den?
Jo, visst gör den det! En fransman flyttar till byn. Bygger ett hus. Ett stort, rött, skrikigt bygge i byns utkant. Han startar en buisseness. Utan att prata med folket, hövdingen, byn, Anakao. Skeppar turister från Toliara, hit och tillbaka. Utan att höra sig för. Bygger en brygga från sitt hus ut i vattnet. Så att de strumpor-i-sandaler-klädda turisterna som kommer hit ska slippa bli blöta om fötterna vid ankomst. En tjock brygga. En brygga som skär av stranden. Hugger den itu. Klipper av den. Och likt bryggan skär genom stranden skär nu oro, uppståndelse, nervositet genom bylivet. Och irritation.
För bryggan skär av mer än bara stranden. Den skär av bybornas väg till gravplatsen. Där de döda ligger. Och är det något man inte bryter, skär av kontakten till här, och på övriga Madagaskar, så är det de döda. Döda människor må vara stilla, tysta, döda men de slutar inte leva. Inte här. En persons bortgång innebär inte livets slut. De hålls vid liv genom kontakt. Man pratar med dem, skänker dem gåvor (massvis med pengar läggs på de döda) och en gång per år öppnar man gravarna och vänder på kvarlevorna. I deras ära hålls då en stor fest (och dyrbar!) Så när en fransmans brygga (byggd utan ett ord i byns invånares riktning) lägger sig som en mur över vägen till gravplatsen, vasst faller som giljotinens bila och skiljer kroppen (den levande byn) från huvudet (de levande döda, förfäderna, historien), klipper som en sax av kommunikationen mellan far och son, mor och dotter, farföräldrar och barnbarn blixtrar byns ilska till.
En natt syns långa käppar avteckna sig mot den stjärnprydda himlen. Över en grupp skuggor som drar genom natten sticker de upp. Det ser ut som en jätteigelkott krypande över sanden. En harpun glimmar i mörkret. Skuggorna rör sig mot fransmannens hus. Mot bryggan. Muren. Giljotinen. Saxen. Bryggan förstörs den kvällen. Muren faller. Giljotinen raseras. Saxen slits itu. Rättvisa har skipats. Tycker folket, byn, kroppen som nu återfått sitt huvud. Men vad tycker fransmannen?
Solen stiger och med den en ny dag. Stranden är sig lik. Barnen, kastrullerna, fiskhuvudena vid strandkanten. Pirogerna guppar på vågorna eller vilar på sanden. Men så skär orons kniv igen. Upphetsade röster, springande fötter, sand som skvätter. Exalterade rop. Stranden fylls av människor. Mellan piroger och fisknät irrar, kryllar, skyndar människor plötsligt runt. Var kom de ifrån, alla människor? Nyss var här glest med folk, nästan ödligt. Nu dyker de upp från ingenstans, som om de vore krabbor som legat gömda i sanden. Plötsligt stannar de alla upp. Blickarna vänds ut mot havet. Mot en punkt ute bland vågorna. En liten prick. Den växer, blir en båt. En blå båt. Madagaskars flagga piskar i vinden ovan den. Det är en båt av samma modell som truppbåtarna vid landsstigningen i Normandie 1945. Militären har anlänt. Är detta Anakaos Dagen-D?
20 militärer i kamouflagemundering hoppar iland. Stora maskingevär som skuggor i deras händer. Folk är upprörda, besvikna, förvånade. Och exalterade. Lite förväntansfulla. Vad ska hända? Blir det dramatik? Men lugnet lägger sig. Militärerna drar sig undan. Saken är dock inte ur världen. Militärerna blir kvar. De patrullerar stranden. Deras närvaro, deras kamouflerade, beväpnade, kängbeklädda närvaro skär sig mot stranden, vattnet, palmerna, fiskarnas nakna barn. Som stora plumpar bläck på ett semestervykort.
En lång process väntar. En förhandling mellan byn och fransmannen. Mellan igelkotten och affärsmannen. Mellan skuggorna med käpparna, en med harpun och bryggbyggaren. Mannen har ju bygglov. Papper är stämplade, underskrivna, klara. Det är ordnat i Toliara för veckor sedan. Men Toliara är långt härifrån. Och byborna bryr sig föga om ett litet papper från andra sidan vattnet. Stämplat eller ej. De föredrar det orala beslutet. Ordets överenskommelse. Byn vill bli talad till. Två sorters demokrati står mot varandra. Demokratins byråkrati kontra Anakaos demokrati.
Etiketter Madagaskar, anakao, strand, konflikt, fiskeby, sand, brygga, militär, havet
