Den gamla fabriken – en bakgrund en fortsättning

Människorna i Den gamla fabriken talar. Förklarar. Tycker. En bakgrund. En  fortsättning.

Den gamla fabriken: detta är mitt hem

Tio minuter med bil utanför Debrecens centrum ligger ett industri- och köpcenterområde. Oändliga parkeringar, jämn asfalt, infarter, utfarter, gigantiska affärer. Skyltar reser sig som stora segel och glänsande bilar står parkerade i rad efter rad. Butiken Metro ligger som ett gigantiskt hangar och därinne löper kilometervis med varospäckade hyllor. Men vad är det där till vänster? En liten väg? Var leder den?

Vägen löper bredvid de oklanderliga parkeringsytorna, förbi reklamskyltarna, och… ut i ingenting. Asfalten upphör och ett dammigt, buckligt, skumpigt åbäke tar vid. Högt gräs skjuter upp vid dess sidor. Vid vägens slut (väg? mer en stor stig) anar man något. En dumpdunge? En soptipp? Världens ände? Så kommer man närmare. Några tegelbyggnader skymtas och runt dem ett kluster av små träbodar och plåtskjul. Överallt ligger bråte, gamla bräder, kartonger, lastpallar, plastbackar. En rostig bil solar sig i gräset. Kycklingars kackel och hundars skall. En spinkig tomatranka sträcker sig mot skyn. Här bor ju folk!

Det lilla samhället vid vägens slut är varken världens ände eller en soptipp, men ändå är det just det det är, det är en romsk bosättning, en soptipp vid världens ände.

I sitt hem står Fru Guyla Balogh, eller Ankara som hon kallas, och rör i en gryta med puttrande pasta. Vedspisen maten lagas på står och brinner i ett hörn av det rum som är hennes familjs bohag. Det ryker rakt ut i rummet. Rummet ja, det är inte stort, 20 kvadratmeter kanske, slitet, en säng tar upp största delen av det. Täcket är dammigt, kuddarna läcker stoppning. Men detta är familjen Baloghs hem.

Ankara Balogh visar upp sitt hem. Den enkla spisen, den gamla sängen, en trasig affish på väggen, mycket mer är det inte. Hon ler försiktigt. Hennes make Gyula Balogh tar vid uppdraget ute på gården.

Han visar runt. Med stor entusiasm. Han pekar, uppmanar till fotografering, öppnar dörrar, kliver in hos familjer. Se här, säger hans kroppspråk, titta på detta mörka rum, och titta där i taket där en glödlampa lyser med sin frånvaro. Följ med in här, i denna fuktiga, smutsiga lya. Se på skynket, denna gamla trasa från förr, som hänger här där en dörr skulle ha suttit, gestikulerar han. Tänk dig kylan som smyger in här om de kalla nätterna. Och vintern är inte ens här än! Hälsa på dessa eländiga familjer, se deras usla hem, uttrycker hans rörelser. För prata kan vi inte. Vi talar inga gemensamma språk och någon tolk fanns aldrig tid att skaffa fram. Det var att följa med nu eller att inte se.

Det är inte av stolthet han visar runt, det är inte därifrån hans energi hämtas. Det är ur sorgen. Han sörjer hur han bor, hur hans barnbarn växer upp, var hans grannar sover. Men om någon ser det här, då kanske det kan bli ändring. Om någon upplever hur vi lever kanske något kan hända. Det är frustrationens ihärdighet han visar upp. Och hoppets. Hopp om förändring. Herr Guyla Baloghs korta ben ilar över gårdsplanen. Han pekar med kraft. Fram och tillbaka. In i hus, ut ur hus. Titta där, se här, känn på det, hälsa här. Allt måste ses, doftas, kännas! Det här är förfärligt, lyser det ur hans ansikte förvridet i en grimas av skam, förfäran, ja nästan äckel. Detta är mitt hem.

(Varför? En bakgrund. En fortsättning)

Rundvisningen

Oxarnas Ungern

Jag står på ett fält. Framför mig tornar två oxar upp sig. Deras hud är vit och hornen böjer sig upp och utåt som två sablar glänsande i den ljumma kvällssolen. Ett elstängsel knastrar mellan mig och de två bjässarna. Runt omkring breder den ungerska slätten ut sig, platt och torr, horisont till horisont. Förr i tiden strövade här hela hordar av förfäder till de två kreaturen. Stäppen var deras och stängsel något okänt. Men tiderna förändras. Och trots att jag inte ser annat än stäpp vet jag att den ändå inte når långt. Där bortom breder ett annat Ungern ut sig.

Ett Ungern där, liksom oxarna förlorat sina vidder, människan förlorat tilltron till sin stat. Till systemet.

Först kommunismen. Den visade sig vara ett fiasko, en lögn, ett misslyckande. Systemet bar inte. Men människorna hade i alla fall hopp. De hade hoppet om något nytt, hoppet om att löftena som demokratin, som den nya regimen, som kapitalismen, bar med sig skulle infrias. Hopp om återuppståndelse, återupprättelse. Om välfärd. Sakta tillintetgörs även dessa förhoppningar. Ett efter ett bryts de nya löftena.

Som en sista dolkstöt störtar finanskrisen ner. Ungern körs i botten. Även det nya systemet visar sig vara falskt. Men denna gång knäcks hoppet.

Och ut breder sig ett Ungern där människan tappat tilltron till systemet. Till staten. Till samhället.

Ska något bli gjort måste man göra det själv. Tänker människorna. Och ett skrämmande samhälle börjar byggas upp. Där rädsla delar upp människor. Och hatet cementerar delningen.

På Modem, Debrecens museum för modern och samtida konst, visas utställningen ”A little hungarian Porno” inspirerad av boken med samma namn. Utställningen är ett försök att i konst tolka de senaste tjugo årens utveckling.

En svart bakgrund. En kvinna klädd i svart. På händerna har hon vita handskar, ansiktet är målat i vitt. Hennes kropp smälter ihop med bakgrunden. Hon rör händerna i smidiga gester, en stilla dans. Det ser ut som om huvudet och händerna svävar i luften, utan kropp, utan att sitta ihop. En illusion.

Så zoomar kameran sakta ut. Ljuset förändras. Hennes kropp framträder. Studion omkring ryms snart i bild. Bluffen avslöjas. Men så vänder kameran, den zoomar in. Kroppen flyter ihop med bakgrunden, händerna svävar igen.

Så går filmen om och om igen. Ett Ungern i miniatyr. Bluffen, illusionen, lögnen som monteras upp, sväljs, avslöjas, återuppstår. Om och om igen. Och på fältet betar oxarna. Bakom elstängsel.

Obehagliga minuter

En låst järngrind och en röd ringklocka. Taxichauffören trycker på ringklockan och återvänder sen till sin bil. En palm av neonljus blinkar bredvid ingången och en naken kvinna är målad på väggen. Så dyker en lätt gråhårig, satt gubbe upp. Hans mustasch är lika bastant som nyckeln han kör in i låset och vrider om. Jag går in med osäkra steg, förbi gubben, vidare mot nästa dörr. Den är helt svart. Det bådar inte gott. Jag tvekar. Grindvakten uppmanar mig med en gest att kliva på. Jag skjuter upp dörren.

Lokalen innanför är liten. Och tyst. Ingen musik. Till vänster om mig upptäcker jag en plåtdörr jag inte sett innan. Den står på glänt. Någon är där bakom, det anar, nej mer än anar, känner man. Men vem/vilka det är, eller vad han/hon/de gör vet jag inte och kommer aldrig att få reda på. Lokalens väggar är spegelklädda och röda soffor står utmed dem. Små bord och sammetsfåtöljer trängs på golvet. Ett tiotal personer vistas i lokalen.

Rakt framför mig, cirka två meter bort, står en kvinna iförd enbart ett par stringtrosor och högklackade skor. Hennes skinkor hänger som två tårar. Framför henne står en man med pösigt ansikte och stabbig uppsyn. I sofforna omkring sitter ytterligare män, men också några eller någon kvinna. Jag hinner inte uppfatta allt eftersom jag genast vänder mig om för att gå. Istället blir jag inföst i lokalen av människorna bakom mig (jag kom inte ensam). Tystnaden i lokalen drabbar mig nu helt. Det är en tystnad som den efter ett sorl som du själv just, med sin närvaro, avbrutit. Trötta blickar slängs åt vårt håll, de är svåra att avläsa.

På den motsatta kortsida från den vi själva nyss klivit in genom finns en bar. Vi går mot den. Bort från den lilla underliga folksamlingen och deras förehavanden. Baren är förutom gös och flaskor tom men till vänster om den ligger en dörr till ytterligare ett rum. Här spelas musik! Lockade av tonerna och tanken på att slippa den påtagliga tystnaden hastar vi in i rummet. Vilken lättnad! Det andra rummet är ännu mindre än det första. På en liten scen, cirka två kadratmeter stor dansar en kvinna, eller kanske tant, vid en stång. Hon rör på sina gamla höfter. Hennes näsa är krokig. De sminkade ögonen avslöjar ingenting. Jag slår ner blicken.

En dam i gyllenblekt hår, hon ser ut som en bordellmamma från vilda västern, dyker upp från ingenstans och lägger sin hand på min arm. Vi flyr.

Snart är vi ute ur lokalen. ”Adrenalinet pumpade”, säger en ur sällskapet.

Fler vykort från Ungern

Fortfarande på perrongen.

En kvinna med stumpar till tänder och så tighta byxor att celluliterna på rumpan syns igenom går förbi. Hon ler men kan inte svara på frågor om tåg och perronger. Det kan heller inte kvinnan som sätter sig bredvid mig på bänken. Hon kan ingen engelska.

Men engelska kan ynglingen lutad mot stolpen. Han ska bli pilot. För passagerarplan. Han läser i en stad bortom Debrecen och ska med samma tåg som mig. Han i vagn 21, jag i 22. Han är inte säker men tror att utlänningar inte behöver betala för att utbilda sig i Ungern. Det gillar han inte. Jag är säker på att de måste betala. Han säger att det är brist på jobb för nyutbildade piloter. Men vem vet, nästa gång jag, eller varför inte du, flyger till Ungern kanske det är ynglingen från perrongen bakom spakarna?

På tåget.

I ett rymligt säte, grönt som de platta fälten utanför, sitter en man med slips och skjorta. Han ser till en början butter ut men jag förstår att den bistra uppsynen människor får av kollektivtrafik även cirkulerar i Ungern. Mannen i slips är vänlig och ler när jag kliver av. ”Good bye”.

vykort från Ungern

En lång kö har bildats framför panoramafönstren. Utanför rullar ett lila och rosa plan sakta mot sin plats. Bagagevagnen står redo. Kön luktar parfym, svett och cigarett. Är det så Ungern luktar?

Lukten av parfym följer med in i planet. Antagligen kommer den från kvinnan bredvid mig. Vi säger inget till varandra. Jag somnar. Vaknar. Tittar ut:

Solen lyser. Naturligtvis. Vi är ovan molnen. De ligger långt under oss som en ångande inlandsis. Det knakar i den, den rämnar. Dimmiga sprickor sträcker sig kilometer efter kilometer. Vad finns där under? Rostiga öststater ärrade av ett kommunistiskt förflutet? Sårade av en sviktande kapitalism?

På flyplatsen köper jag en tågbiljett av en rund man i en fyrkantig turistbyrå. Han har en mustasch och pekar ut riktningen. ”Over the bridge. Platform A”, säger mannen. Ett ögonblick tycker jag att mustaschen också sträcker sig i riktningen han pekar. Som om den samarbetade med honom. En turistbyråmustasch.

Från plattform A avgår tåget mot Debrecen om en timme. Plattformen är grå. Rangliga tåg med skrikande bromsar stannar till då och då. Uppflugen som en duva sitter en klocka på en rostig järnbalk som lutar sig ut över perrongen. Visarna tickar långsamt, långsamt. Gångbron som höjer sig över rälsen är en gammal drake. Orange och grå, gjord av metall och tjock plast, häver den sin kropp över spåren. Långa tunnlar som leder ner till de olika perrongerna ömsom slukar, ömsom spottar ut människor. De hoppar in i tåg, eller ut ur tåg, och försvinner. Jag väntar på mitt.

Ur min dagbok: att sova i Ghana (6/4-2009)

Ryszard Kapuściński har fel. I boken Fotbollskriget skriver han att sömnen i Ghana är en kamp, att falla i sömn är svårt. Det är varmt, klibbigt och svårt att somna. Han skriver att en sömnlös natt i tropikerna är tortyr. Därför dricker de, skriver Kapuściński, whiskey, för att somna.

Men problemet i Ghana 2009 är inte att man inte somnar, utan att man faktiskt gör det.

När solen går ner börjar livet rinna ur byn, staden, orten eller samhället man är i. Efter några timmar, ungefär vid nio, är allt stilla. Dött. Själv tvingas man hem, i säng, till sömns. För det finns ingenting att göra ute, överallt är det ju stängt och tomt. Och mörkt. Man ser ingenting, hittar ingenstans. Och väl hemma, på rummet, finns bara en säng, en lampa och en fläkt. Så man startar fläkten (annars steks man ju ihjäl), tänder lampan (annars ser man ju inget) och lägger sig i sängen (vad annars?).

I sängen tar man fram en bok, en tidning eller kanske sitt anteckningsblock. För man vill inte ge upp än, vill inte att dagen ska vara slut. Men det är den. Och tropikerna får sin vilja igenom. Knappt har huvudet träffat kudden förrän ögonlocken blir tunga, hjärnan smälter ut i en tjock sås och kroppen tycks sjunka ihop, som en sinande ballong. Och man har inte ens sett någon whiskey än mindre smuttan på en. Snart sover man djupt. Och lampan lyser, fläkten snurrar.

Bergen, regnens stad

Bergen är regnens stad. 280 dagar per år med nederbörd. Det strilar ner. Droppar. Rinner. Öser. Duggar. Spön i backen. Regn. Regn. Regn. Stadens invånare formas av det. De är alla regnexperter. Strålande sol, inte ett moln, folk är lättklädda. Så molnar himlen igen, regnet börjar falla. Och plötsligt slits paraplyer, regnrockar upp överallt. De är ständigt redo, förberedda. Själv bodde jag där ett år. Efter ett tag ser man inte regnet, dropparna, känner inte vätan. Nederbörden blir vardag. Det rinner i ens ansikte, men tankarna är på annat håll. Det är ju alltid där.

Så kommer våren. Molntäcket spricker upp, solen letar sig fram, värmen kommer. Det blir torrt. Kontrasten är enorm. Och plötsligt inser man hur tufft det varit. Vilken pers. Sex månader med konstant regn. Man promenerar, ler, pratar, skrattar. Hela staden skiner upp. Liv och rörelse överallt. Folk andas glädje. Hälsar på varandra. Flörtar. Dricker kaffe, te, öl, vin på uteserveringar. Bergen är vårens stad. Så kommer regnet tillbaka.

Busua

kloaken

Ett sopornas vulkanutbrott sprängde sin skit framför ögonen på mig. Jag trodde inte det var sant. Det fanns ingen återvändo. Kloaken hade segrat.

I Ghana löper kloakerna öppna. Stora diken utmed trottoarer och gator. Rännor fyllda med sopor, skräp, avfall, bajs och kiss. Inte sällan ser man, inne i stan, mitt på ljusa dagen, män som plötsligt avbryter sin stadsvandring, halar fram snoppen och skickar i en oblyg båge sitt kiss ner i den öppna kloaken. Två meter till vänster sitter ett par och äter mjukglass.

Avloppen stinker. Nej, de mer än stinker. De ångar. Fräna moln av möglig, skämd stank stiger upp ur rännorna och letar sig ut över gator och torg.  I tid och otid vräker de sin förruttnelse över ens näsborrar, kastar sitt tjocka sopos efter en och man kippar efter andan, klöker svårt och längtar efter ett luftkonditionerat café att vila sitt doftsinne i. På vissa ställen ligger torra brädor eller plankor som små broar över de ruttnande rännorna. De är butiksägarna som lagt ut dem, fällt ner sina vindbryggor över de sketna vallgravarna.

Jag går runt i Accra och tänker på alla dessa osande kanaler av smuts. Räds dem, fruktar dem, äcklas. Och fascineras. Jag funderar över hur det skulle vara att falla ner i en av dem, känna geggan mot huden, kanske få lite i munnen. Jag funderar över hur det svarta kletet skulle smaka. Hade det stuckit på tungan? Det måste ha hänt. Att någon fallit i. Ett barn kanske. Hur formas man av en sådan upplevelse? Kommer det hända mig? Jag lägger mycket energi på att undvika kloakerna, går långa omvägar, går inte ut på kvällarna (det är för mörkt, tänk om jag faller i), tittar alltid ner, min blick är klistrad vid marken (tänk om en plötslig kloak dyker upp?). Egentligen ser jag inte Accra, eller Ghana, jag ser bara dess gator och trottoarer. För min inre blick ser jag hur en kloak äter mig levande. På nätterna drömmer jag hur jag drunknar i ett hav av sopsaft.

En dag överraskar ett plötsligt monsunregn mig när jag går omkring på en marknad. Himlen öppnar sig och regnet piskar ner. Jag tar skydd i ett valv. Regnet öser. På andra sidan gatan ser jag en kinarestaurant. Finns det fyra små rätter i Ghana? Hungern besegrar snart förståndet. Jag beslutar att springa över gatan för ett skrovmål. Jag rusar ut i regnet och arbetar upp en sprint. Jag närmar mig restauranten med hög fart. Då ser jag det.

Ett sopornas vulkanutbrott spränger sin skit framför ögonen på mig. Jag tror inte det är sant. Monsunen har inte bara tagit mig med överraskning utan även Accras avloppssystem. Ur den öppna rännan bubblar, väller, sprudlar, puttrar, pruttar det upp en stinkande sörja. Den översvämmar gatan. Sopor sprätter upp, bajs vältrar fram. Slem, stink, slajm, sopor och avloppssaft forsar.  Det finns ingen återvändo. Min fart är för hög, jag kan inte stanna och inser att kloaken så till slut har fått mig. Jag springer rakt in floden. Mina skor, ett par svarta Le Coq Sportif genomdränkts ögonblickligen av den tjocka sörjan. Det smetar mellan tårna. Det skvätter om benen, stänker skit, den kvalmiga doften omringar mig. Kloaken har segrat.

Vinst

Reportaget Krusningar på ytan som jag skrev i Agnes Water, en liten stad på Australiens östkust, skickade jag in till en reportagetävling resemagasinet Vagabond anordnade. Efter ett par månader ringde det i min mobil. Jag hade vunnit. Priset var 8.000 kronor i prispengar och två flygbiljetter till valfri destination med Lufthansa.

När hela världen ligger för ens fötter och ett tyskt flygbolag står redo att flyga dig vart än du behagar kan det lätt te sig att beslutsångesten kickar in. Det gjorde den inte. Lufthansas generösa utbud av destinationer visade sig snart inte så variationsrikt som första anblicken gav sken av. I en mailkonversation med en Lufthansa-anställd  eliminerades den ena destinationen efter den andra. Ganska snart stod valet mellan Sao Paolo och Accra. Valet var inte svårt; Afrika lockade.

Den 29e mars lyfte vi från från Kastrup. Efter ett byte och några timmar i Frankfurt var vi på väg mot Accra, Ghana. Den vackra överblick av Afrika jag väntat mig vid landning uteblev helt. Planet sänkte sig genom en massiv molnmassa, grå och ogenomtränglig.

Några steg från planets dörr undrade jag hur Accra-luften skulle kännas. Den visade sig vara minst sagt tropisk. Det var som att kliva ut i varm, tjock gröt. Jag blev omedelbart genomsvettig. Jeansen klibbade sig mot låren så hårt att det kändes som om jag blåstes upp, svällde. T-shirten var redan dränkt. Jag fick nätt och jämnt ner den stickande sörjan i mina lungor.

Krusningar på ytan

(Publicerad i Vagabond, oktober)

Efter 10 timmar i ett varmklibbande säte ger bussen från Brisbane upp en suck och stannar på en ficka intill vägen. Natten ligger tät utanför. Ett dött träds grenverk spretar i månljuset. Det är mitt stopp. Vi befinner oss tre kilometer från Agnes Water, resans mål.  

På Australiens östkust, en bit norrut, på en bukt, finner man Agnes Water. 2 000 invånare. Samhället ligger förstrött placerat intill havet. Stilla havets tunga vågor är aldrig långt borta. In mot land breder en oexploaterad bush ut sig. Ren och skär vildmark.

Fram till 1950-talet var Agnes en plats för boskap. Ett antal farmer var allt som fanns. Så industrialiserades jordbruket. De småskaliga boskapsfarmerna försvann. Några hus och en dammig grusväg blev kvar.

- Jag kom hit för 17 år sedan. Då fanns ingenting förutom en simpel väg. Var åttonde dag reste vi till Bundaberg för att bunkra upp med mat och förnödenheter, berättar den fiskande kvinnan jag möter bland vassa klippor intill havet.

Ingen som bor i Agnes Water är därifrån. Boskapsskötarna är borta.  Alla invånare är mer eller mindre nyinflyttade. En immigranternas stad.

Australiens östkust är späckad av städer byggda enbart för, och nästan totalt av, backpackers. Noosa, Byron Bay, Surfers Paradise, listan kan göras lång. Tyskar i kebabstället, holländare bakom disken på vandrarhemmet, italienare som serverar kaffet, svenskar drönar på stranden. Men var är australiensarna? De syns inte till. Överallt ryggsäckar och kartor, broschyrer, pasta med tomatsås, unga människor, öl och sprit. Backpackers. Men var är Australiensarna? De håller sig undan. En handfull flyr. Från fylla, fest, smuts, hets, turister. Överger de överexploaterade, turistiga, svettiga små orterna. Horderna har invaderat. Städerna, byarna, samhällena har fallit offer för turisternas armada. Agnes Waters är en av de sista utposterna, ett av de sista forten som håller stånd. Den lugna rytm livet dansar efter, läget intill havet, klimatet, småstadsidyllen, avlägsenheten, gör Agnes Water till en perfekt tillflyktsort. Ett ställe att gömma sig på. Och visst döljer sig saker under ytan i Agnes vatten.

En bit utanför samhället, i ett blått skjul, bor Will. Han är en reslig man med stora, spretande fötter. Jag möter honom en dag när han erbjuder mig skjuts hem. Hans hår är långt och slitet. Saltvattnet har gjort det lockigt. Will spenderar mycket tid i vattnet. Han är en surfare, av den gamla skolan. På sin longboard rider han behagligt vågorna nere vid stranden. Att se honom surfa är som att se ett stycke lugn historia komma farande över vågorna. Longboarden är en lång surfbräda gjord för att sväva på vågen. De nya modernare surfbrädorna, shortboards, är kortare, snabbare, svängigare. Mer aggressiva. Stressiga. Med en longboard svänger man i större svep, promenerar upp och ner över brädan, tar det lugnt, njuter.

Mitt i skogen har Will sin mark. Kängurur betar intill den lilla bruna, runda dammen på hans bakgård om morgnarna. En eldgrop ligger sotig. Där tillagar han sin mat. Några skrangliga campingstolar står bredvid en halt hammock. En hög stubbe pryds av en gammal tv. Will fördriver sina dagar på stranden, bland vågorna eller plockande, fixande, byggande, planerande på sin tomt. Hans blå plåthus är ett pågående projekt. Inte sällan är han hög. Var dag inleds med ett par djupa andetag ner i hans bong och avslutas på samma vis. Bland grönsaker och frukt på sin bakgård odlar han sin egen marijuana. Will flyttade till Agnes från Guldkusten där han arbetade hårt som säkerhetsvakt. Men han fick nog av sitt stressiga och ensamma liv.

- Jag arbetade hårt, tjänade bra pengar. Jag hade alla leksaker. Men ingen att leka med.

Will kom till Agnes bara för en helg men är kvar än idag, 7 år senare. Han flydde det materialistiska livet, jakten på prylar, saker, rikedom. Han flydde också ensamheten. Då och då fladdrar kommentarer om en förlorad kvinna förbi i hans tal. En krossad tillit till kärlek anas mellan raderna. Materialismen undkom han. Men ensamheten lyser fortfarande ur hans bruna ögon. Ofta talar han om kvinnor. Unga, vackra. Längtan skiner igenom.

På vägen från Wills hus in mot staden passerar jag en stor gård placerad intill en spatiös grusplan. Där står en lång rad mer eller mindre skrotfärdiga bilar samt, under ett tak, en pluton motorcyklar. En spenslig man rör sig bland fordonen. Hans huvud pryds av en där bak knuten näsduk. En mustasch ligger som ett uppochnervänt U kring hans snäva mun. Hans kropp är smal, armarna tatuerade, ögonen pigga. Jag hamnar i samspråk med honom. Hans namn är Rod. Varje dag tar han ut turister på motorcykelturer i området. Rod är formad av ett liv på två hjul. Han kommer från Sydafrikas landsbygd, växte upp på en avlägsen farm. Där fanns inte annat att leka med än mopeder, bilar, motorcyklar. Fordon, motorer, fart stod i centrum.

Rod är på flykt. Undan rättvisan. På åttiotalet dömdes han till 18 års fängelse för knarkinnehav. Enligt egen utsago blev han ditsatt av polisen för att han kritiserade apartheidsystemet.

- Jag var en tid i England och insåg att det vi gjorde var fel, säger Rod.

Efter 4 år i ett rått fängelse lyckades han fly. Först till England, sedan vidare till Australien. Han gillar Agnes på grund av lugnet, miljön, stillheten. Folket beblandar han sig inte med så mycket. Några trevliga människor nämner han. Yvonne heter en av dem. En kvinna som ägnar sig åt att hjälpa skadade, vilda djur.

- Kom hit och hälsa på! säger hon glatt när jag ringer.

Snart sitter jag på en cykel på väg mot Yvonnes hem. Kedjan rasslar. Solen står högt på himmelen. Men det är inte samma sol som den ovan Europa. Det är inte den vänliga, varma sol som ibland skiner ner på oss i Sverige. Den som ger oss ljumma sommarkvällar, ljuva vårar, vackra vintrar. Det är en rasande sol. Den skiner med vrede ner på kontinenten. Bränner allt i sin väg. Stick ut ett finger ur skuggan och solens strålar slukar det. Bränner det ner till benet. Den smälter asfalten. Stora bubblor tränger upp på gatorna. De sjunker mjukt ihop under cykelns hjul.

En vithårig gubbe på en gräsklippare pekar ut riktningen åt mig då jag är vilse. Till slut ser jag landmärket jag letat efter. En gigantisk båt framför ett lågt hus. Yvonne tar emot mig med värme, glädje och nybakta kakor. Hon ägnar sitt liv åt att ta hand om djur som skadat sig. För det mesta kängurur. 

- Jag kan inte låta dem dö, jag måste göra något. Självklart kan jag inte rädda alla, mina ansträngningar är en droppe i havet. Men vid dagens slut handlar det om att leva med sig själv.

Hon ger mig två nappflaskor med varm mjölk i. I trädgården hoppar två känguruungar oss till mötes. Deras klor kniper vasst om mina fingrar när jag matar dem.

Hundar är kängururnas största problem. De jagar dem, biter dem, ibland till döds. Och även om kängurun undkommer så blir de stressade, uppjagade, så skrämda att de efter några dagar dör av rädslan. Yvonne tar hand om dem, ger dem mat och lugnande medicin. Hon berättar om kängurur så uppskrämda att deras ögon bokstavligen poppat ut ur deras huvuden. Yvonne tar foton och skriver artiklar som hon publicerar i lokaltidningen. Hon trycker upp flygblad och gör skolbesök. 

- Jag är djurens röst. De har ju ingen egen. Allt jag vill är att folk ska hålla sina hundar under uppsyn eller kopplade.

Många av traktens invånare har vänt sig emot henne.

- De tycker jag ska hålla mig till mitt. Inte lägga mig i deras liv eller vad deras hundar gör, berättar Yvonne.

Hon är en välvillig karaktär. Dedikerad sin självpåtagna uppgift som djurens räddare. Men jag tycker mig ana sprickor i hennes fasad. Hon är djurens beskyddare. Men hennes hjältedåd är selektiva.

- En dag hörde jag konstiga djur ur trädgården. Det var en orm som försökte svälja en groda. Jag drog den ur ormens mun, berättar Yvonne.

Hon räddar de söta från de fula. Men en sann djurvän vill väl även se ormen mätt och nöjd? Kanske är det bara ett klassiskt mänskligt drag som lyser igenom. Draget att styra, att lägga oss i naturens gång, att leka gud. Baserat på våra egna värderingar beslutar vi vem som skall få leva och vem som skall dö.

- Det är stillsamt här. Jag och min man flyttade hit för tre år sedan. Vi ville fly undan stadens hets och stress, svarar Yvonne på min fråga varför de kom till Agnes.

Ännu en flykt.

Agnes Water är ett hem för människor som är på flykt, som vill undkomma, som vill lämnas i fred. Om det så är av materialismen, lagens långa arm, storstadsliv, dåliga minnen. Och visst ser man det i invånarnas ögon. Dels lugn, ro, men också något annat, en saknad. Kanske för att de flytt, istället för att stanna och kämpa. Agnes Water; litet, gemytligt, trivsamt. Men förändringar sker. För femtio år sedan låg här bara ett par farmer. För tjugo år sedan fanns enbart en grusväg och några hus. Idag löper jämna, fina, breda vägar överallt genom samhället. Det finns två supermarkets, caféer, en bar, mängder med semesterhus, motell, campingplats, några restauranter, surfskola, turer till barriärrevet. Turismen ökar. Att man nämns i Lonely Planet Australia är ett dåligt omen. Det innebär fler turister, ökade priser, högre tryck. Byggbranschen är lukrativ. När jag vandrar omkring ligger ljud från byggarbetsplatser som en ständig ljudkuliss. Centrum är fyllt av mäklarfirmor. Deras skyltfönster är fulla av bilder på hus, tomter och marker, pooler, utsikter och trädgårdar. En mosaik till salu. Den lokala tidningen är späckad av deras annonser.  Den nya generationen rikemän, förmögna på gruvorna i väst, vill alla ha ett ”beachhouse”. Agnes är ett populärt mål. Huspriserna har mångdubblats de sista åren. Måhända är Agnes Water idag en oas på en flottig turistkust, en tillflyktsort, men samhället står på tröskeln till att kommersialiseras, träda in i exploateringens era, falla offer för turismens invasion. Agnes vatten ligger än så länge stilla men krusningar anas på ytan. Kanske kommer snart stormen nå även hit, vågorna rulla höga. Och kanske är det då från Agnes Water folk kommer fly.

Långt ifrån Guld

Så flög jag igen. Tillbakalutad i min stol tittade jag ut genom fönstret. En bädd av moln skymde jorden. Jag fascinerades, som jag alltid gör, av att vara i luften. Av att flyga. Av att sitta i en gigantisk buss, full med folk, med vingar, som flyger. Hur är det ens möjligt? Flera tusen meter upp i luften. Konsten att flyga är en av de saker som människan lärt sig bemästra men som egentligen är något utanför vår hjärnas räckvidd att förstå. Det skänker oss möjligheter vi inte fullt kan greppa.

Efter två timmars flygning från Melbourne sänktes planet neråt. Vi bröt igenom molnen. Solen var på nedgång och de glimmade som stora söndertrasade guldtackor. Planet flög i en vid sväng ut över havet. Det låg under oss, blått och gigantiskt. Jag försökte febrilt få syn på hajar bland böljor och bränningar, eller kanske en delfin, men ytan förblev utan liv. Mot kusten gick det över i en turkos nyans. Stora vågor skummade vitt. Beiga stränder slingrade sig utmed vikar och bukter. Vi gick ner för landning.

Jag var på Guld Kusten. Men det var långt ifrån guld. Utanför flygplatsens panoramafönster vräkte regnet ner. Det såg ut som en bambuskog gjord av vatten. En chaufför med en leverfläck lika stor som en kokosboll på huvudet körde mig i sin minibuss till Byron Bay. Mitt pass låg kvar på en stol på flygplatsen. Förlusten var då inte till min kännedom men skulle senare plåga mitt redan besvikna jag. Ringde en uppsjö av hostel. Till slut svarade en trött röst på Main Beach Backpackers. En säng i en sovsal var det enda som fanns tillgängligt. I sovsalen dånade musik , det låg saker överallt, boken ”The Game” av Neil Strauss var klyschigt nog det första jag fick syn på. Nervösa artonåringar drack sprit och åt chips. Majoriteten var svenskar. ”Du ska ta det lugnt ikväll elle?” frågade en tjej tre äpplen hög. Jag gick till badrummet och borstade tänderna. På väggen, bredvid specialbehållaren för använda sprutor, satt en affisch som berättade om könssjukdomar. Guld Kusten. Långt ifrån Guld. Vad hade jag väntat mig?  

räven och jag

Jag vaknade av att min vita matkasse rasslade iväg över stranden mörka vågor av sand. Stjäl någon min frukost? Men någon förövare syntes inte till. Jag återvände till sömnens rike i tron att min frukost fått eget liv och som en vandrande vålnad av plast kilat iväg över sanden. Men så vaknade jag igen. Denna gång av att mitt juicepaket vaknat till liv och nu sprang över dynerna. Det var då jag såg förövaren. Slank kropp, ilande ben, spetsiga, överdimensionerade öron, en smal nos och ett aktivt kroppsspråk. En räv. Den lille varelsen stal min frukost. Jag förbannade hans arma själ.

Denna gång förblev jag vaken. Vem vet vad en hungrig räv hittar på? Kanske biter han av mig strupen och släpar mig till sitt gryt? Delar mitt kött och mitt blod med sina bröder och systrar? En rävarnas nattvard? Som sagt, jag förblev vaken. Så kom räven åter. Jag såg kraken komma genom mörkret. Och jag beslutade att förlåta krypet. Han var ju bara en liten räv. Hungrig och orädd. På jakt efter att stilla sitt behov efter föda. Vi blev vänner. Sida vid sida satt vi, jag och räven, och blickade upp mot stjärnhimmelen. Ibland sprang den iväg för att jaga en insekt eller äta upp en krabba. Ibland sneglade han mot min ryggsäck, i hans smala ögon lyste en undran. Finns det föda också i den säcken? Då skakade jag på huvudet nekande, nästan varnande, varpå han, för jag bestämde mig för att det var en han, slog ner blicken. Nästan lite skamset. En gång gjorde han det inte. Han närmade sig min ryggsäck. Jag ställde mig upp, tog ett steg mot honom, snabbt. Han försvann med ett språng bort bland skuggorna. Men snart var han tillbaka. Kilade omkring. Nyfiken. Stressig.

Så reste sig solen över horisonten. Natten var till ända. Räven var borta. Kanske låg han i sitt gryt. Molnen lyste i rosa, himmelen i orange. En surfare red på vågorna.

flytten/flykten

Bostaden var full. Proppad. Fylld till bredden. Den svämmade över. Av människor. Alldeles för mycket folk. Det fanns aldrig något tvivel om vem som skulle lämna stället. Ibland kan tvister uppstå om vem som står var i en bostads hierarki, men ofta är rangordningen något självklart för samtliga inblandade. Efter ett ofta simpelt, ibland avancerat, regelverk baserat på hyra, kontrakt, anknytning, inflyttningsdatum och kontakter så finns ett gjutet klassystem i varje boning. Innehar man positionen längst ner i det systemet betyder att man, vid kris eller ibland enbart på grund av någon högre rankad persons simpla vilja, är den första som flyttar ut. Det var nu fallet i mitt Melbournetillhåll. Det fanns helt enkelt inte plats för mig längre.

Så jag packade min väska. Tog min sovsäck. Och begav mig av. Till tågstationen. Åkte tåget så långt det gick söderut. I Geelong klev jag av. Där gick jag till busstationen. Den feta damen med det blonderade håret i biljettluckan deklarerade att det om två minuter skulle gå en buss till Torquey.

Två minuter senare satt jag på bussen. Den smällde iväg och jag slumrade till med rösterna från två pladdrande finskor skärande i öronen. Färden gick snabbt slirande i ett drömmande tillstånd som jag var. Bussens dörrar pös trött igen bakom mig. Jag var i Torquey. Solen stod högt på himlen, luften var tät och het. Jag kämpade, pressade, simmade fram genom värmen. Svetten rann, ett nätverk av små vattenfall utspridda över min kropp. Jag anlände till en strand. Planterade mig själv i sanden och där låg jag sedan.

Solen dalade och natten kom. Jag låg fortfarande i sanden. Sovsäcken utrullad. Stjärnorna tittade ner på mig. Så föll jag. I sömn. En räv tog min frukost.

hett

Det är glest med folk utomhus, luften svallar över de nästan öde gatorna. Alla har flytt värmen. Idag kring tolv slog den ner som en hök över Melbourne. Körde sina heta klor rakt ner i stadens kött. Glödande vingslag smällde. Förmiddagen var mild, sval, nästan kylig. Men plötsligt lade sig en tryckande hetta över oss. Ett tjockt täcke lades över jorden. Ett regn av osande solstrålar svedde marken. Luften grillades upp till helvetiska temperaturnivåer. Snart glödde allt. Så nu är inte många själar kvar ute. De flesta har positionerat om sig till säkrare domäner. Under tak, i skugga, mellan svala väggar, eller allra bäst; de trycker i ett luftkonditionerat rums torra kyla. Ute är det brännhett.

En ung students trötta skepnad släpar förbi mig. Tunga steg, matta av värmen. Ögonen blickar långt bort utmed den raka, till synes oändliga, vägen vi befinner oss på. Han suckar trött. Det är långt kvar hem. Så spärras ögonen upp. Antydan till ett leende syns i hans mungipor. Han anlägger minen en man som tar ett beslut får. Hans steg släpar av åt höger. Snart dyker han upp igen. Denna gång lite bättre hållning, rätare rygg, huvudet högre, raskare takt på stegen. I handen håller han stolt en stor glass. Han har funnit en liten dos kyla mitt i infernot. Hur länge varar den lyckan? Några knappa stunder, minimala ögonblick, sedan tar hettan över igen, glassen smälter, törsten slår in.

Det strålar från den svarta asfalten. Då jag vänder mitt ansikte mot den slår en varm våg emot mig. Som att doppa ansiktet i en kastrull skållhett vatten. Vindilar sveper ibland förbi. De svalkar inte, nej, istället känns det som att man står vid en eld, framför ett stort bål, intill en öppen kamin, tittande rakt in i en majbrasa. Staden har byggts om till en gigantisk bastu. Någonstans arbetar ett massivt aggregat på full effekt. Stenarna på det är stora som berg. De glöder likt moder jords kärna själv. Hela sjöar stjälps över dem, ångan stiger fräsande uppåt i tjocka ridåer. Och temperaturen stiger.

En man skyndar förbi mig. Han har kostymjackan i handen, skjortan uppknäppt. Svetten rinner ner för hans röda panna. Han småspringer. Som om han ska kunna skynda ifrån hettan. Värmen har drivit honom till vanvett, till idioti, till desperation. Han inser inte att den omringar honom. Att den är överallt. Även runt nästa gathörn. Han tror att värmen bara är ute efter just honom, jagar honom, förföljer honom. Så han springer. En man på flykt undan hettans vansinne. En man på flykt mitt i hettans vansinne.

att sitta i en varelse

Asfalten slukas. Den äts. Utan att tuggas. Sväljs i stora tuggor. Vägen förtärs. Av ett odjur. Faktum är att den mer klunkas ner. Böljas ner. Dricks. Det vrålar högt mot skyn då det stormar framåt. Jag ser det hända. Från odjurets innandöme. Jag sitter bekvämt i dess mage och stirrar ut genom dess öga. Dess stora öga. Det blinkar aldrig. Jag ser asfalten, vägen, ser hur den inmundigas. Bit efter bit. Kilometer efter kilometer. Mittlinjernas gula streck ligger på den. Som senap. Det vrålande odjuret fortsätter sin fartfyllda konsumtion. Det är en Holden. Med en tvåliters V8a. Det är den som får vidundret att ryta. Och däcken att tjuta. Rutorna är nedrullade. Takluckan öppen. Därifrån spränger tonerna från Jimi Hendrix gitarr. De rullar ut ur och bort från bilen, över ängar trötta av torkans slitage, in i skogar, bland träd och buskar, förbi hus.

Jag sitter i en annan varelses mage. Men denna är stor och tjock. Och stilla. Likt en gigantisk padda ligger den på sin plats. Utan en tanke på att röra sina feta lemmar. Lemmar? Den har inga. Den är bara rund och fet. Och blickstilla. Solen steker över den på dagarna. Då lapar den i sig värmen. Det är helt klart en reptil. En kallblodig reptil som värmer sitt blod i den värmegivande himlakroppens sken. I dess mage, den jag sitter i, där bubblar och sprätter det. Det fräser och spottar. Vattnet är skönt varmt, utan att vara hett. Jag lutar mig bakåt och blickar upp mot himlen. För ur denna varelses mage ser man himlen. Den är svart. Några ensamma stjärnor hänger blekt däruppe. De andra ser man inte för min bubblande reptil är en stadsvarelse. De är dränkta i stadens ljusföroreningar. En fladdermus, stor som en skata, flyger med tunga slag över mig. I min hand hägrar en drink. Men den känns långt borta. Jag når den inte. Tillvaron i det bubblande vattnet, värmen, har slappnat av mig totalt. Nästan brutit ned mig. Jag smälter. Orkar inte lyfte glaset till min mun. Bara stirra på det och le vid tanken på is, ananas, rom och Grenadine.

En ny mage. Denna sträv och hårt till botten, men mjuk och vänlig runt omkring. Hur hamnar jag i alla dessa magar? Denna sög mig till sig. Jag satte mig frivilligt i den. Värmen bredvid mig kommer från kropparna vid min sida. Här sitter andra. Vi delar på magen. Och tittar tillsammans ut över Melbournes skyline. Natten är tjock och svart. De höga husen lyser i mörkret. Det blinkar till ibland. Ett stort ljus sveper över himmelen. Från ett hus, det är högre än alla de andra, lyser det rött.   

Kamerornas diktatur

Med två norskar, och en man som heter Bill, åkte jag Great Ocean Road. En orm till väg som slingrar sig bredvid havet från Melbourne utmed kusten. Vi stannade titt som tätt. Korta, snabba stopp. För norskarna, och kanske Bill, reste som slavar under sina kameror. Kamerorna satte reglerna, stiftade lagarna, skapade ramverket, lade upp resrutten. Kamerorna styrde vår färd.

En kamera vill bara en sak. Den vill ta så mycket bilder det går av så många olika motiv som möjligt på så kort tid som den kan. En kamera behöver inte många sekunder för att sluka en vy. Det krävs bara några ögonblick. Slutaren öppnar sig, exponering, klick!, förevigat.

Lika snabbt som kamerorna klickade smällde det i bildörrarna. Norskarna & Bill satt redo för avfärd. Jag fick gång på gång snopet slinka tillbaka till bilen. Det fanns ingen tid för att stanna, sitta still, iaktta. Kamerorna ville vidare! Fler vyer skulle frysas!

Men en människa behöver mer tid än en kamera. Vi kan inte bara öppna slutaren, exponera, föreviga. Det rör sig inte bara om ljus i vårt fall. Det handlar om dofter, ljud, smaker, färger, känslor. Upplevelser. Därför behöver vi mer tid. Vi tar in mer. Vi behöver stanna upp, känna, prata, tänka, se, höra, dofta, uppleva. Vår slutartid är inställd på evigt, men för att något ska fastna räcker det inte med ögonblick.

Jag har alltså mängder med foton från Great Ocean Road. Foton utan förankring. Jag tittar på dem, men de flyter bara omkring, som herrelösa skepp slitna från sina förtöjningar.

Kameran är ett verktyg. En kopia. En kopia av människan till för att ta kopior av det vi ser, upplever, känner. Kanske kan den hjälpa oss minnas och förmedla, men den kan inte ta beslut, inte styra. Norskarna, och kanske Bill, var slavar under verktyget, manövrerade av kopian. Och jag under dem. Tillsammans såg vi Great Ocean Road genom fyra displayer.  

Morgon

        

Det är morgon. Solen har nyss klättrat över horisonten. Långa skuggor faller över vägen vi färdas på. Australiens vägar är spikraka. Kilometer efter kilometer utan en kurva. De är helt flata. Landskapet är platt. Jämnt. Det finns med andra ord inga hinder, inget man behöver ta sig runt eller över, under eller genom. Så vägarna löper helt rakt. Vägarna i Australien är dessutom breda. För är det något som finns i Australien så är det plats. Yta. I massvis. Det är en jättelik kontinent. Den spänner över ofattbara arealer. Städerna byggs aldrig på höjden, enbart på bredden. Få hus har fler än två våningar, de flesta en. Varför bygga uppåt när man kan bygga utåt? Även vägarna byggs breda, tjocka, spatiösa. De jäser ut långt åt sidorna. Som feta, överkörda maskar.

Och på en sådan åker vi nu. Vi sitter inklämda i en Toyota. Ett tiotal meter framför far en annan bil framåt genom landskapet. I den, också den en Toyota, sitter våra vänner. Vägen är svart. Strecken i mitten lyser gult. Höga träd växer vid vägens kant. Deras grönskande kronor svämmar glimmande över i solskenet. Jordarna bortom dem är torra och gråbruna. De sträcker sig bort, ända till horisonten. Gulnat gräs växer här och var i små klungor. De vassa stråna blickar, törstande efter regn, upp mot himlen. Här och var på den torra slätten håller kängurur till i små grupper. De står still i den värmande morgonsolen. Någon höjer lojt på sitt huvud och tittar mot de förbisusande bilarna.

Plötsligt bryter en känguru ut ur buskarna längs vägen. Det knakar högt då några grenar bryts och sprätter iväg. Den studsar i hög fart över vägen, precis framför våra vänners bil. Vi håller andan. För vi vet att de sällan studsar ensamma. Mycket riktigt. Ytterligare en känguru bryter genom vegetationen. Löv far upp i luften. Den studsar ut på vägens hårda underlag. Jag kan tänka mig hur asfalten känns under dess spänstiga fötter, hur den skjuter fart, hur vinden viner kring kroppen, hur den anar en snabb rörelse i periferin.

Toyotan framför oss smäller in i känguruns bakdel. En dov duns ljuder genom morgonluften. Kängurun kastas genom luften. Dess kropp spinner i luften. Musklerna spelar under pälsen. Solens sneda strålar silas genom dammet som piskas upp från marken då den landar. Den snurrar ytterligare några varv på den skrovliga asfalten. Vår bil står still nu. Kängurun sprattlar tafatt i vägdammet. Det knyter sig inom mig. Solen fortsätter oberört sin klättring uppåt.